26 November: Opp amaryllis.
Fem fantastiska blommor på en stjälk.
Så här fantastiskt vacker blev amaryllisen jag planterade i början på oktober.
Har idag varit på sjukhuset och återigen tagit mina prover. Det händer inte mycket. Kreatininet har gått upp lite, 132, men det var som Dr Erland sa sist; att eftersom kalken var högre då så kommer kreat efter. Kalket var däremot lägre idag, 2,6, nära nog normalvärde så krea blir väl lägre nästa vecka. Har dock fortfarande inte hört av någon doktor så jag vet inte hur den kommande strategin ser ut.
Jag är en sådan där besvärlig patient som tagit begreppet "compliance" på fullaste allvar. Syster Ulrika härmade mig idag hur jag styrde och ställde. Det var ju vansinnigt roligt men rätt förfärligt om det är så jag går an. Jag har absolut inget behov av att dominera men jag har ett så levande inre och så svårt att hålla tyst. Jag läser och tänker och lär och försöker förstå. Då blir det liksom bara så att jag lägger mig i . Men jag tål absolut att bli tillsagd. Så hur som helst Dr Erland, då gör vi så här; jag kompletterar nuvarande kalkbalancerande medicinering med licenspreparatet Zemplar 1 kapsel x 1 i två till tre veckor framöver. Om det inte funkar sätter vi upp ny operationstid de första dagarna i januari så att jag kan börja jobba den 21. Det blir väl bra.
Och i bästa samförstånd gör vi så. Fast först måste ny licens sökas eftersom nu är förhållandena annorlunda än då den förra beviljades innan transplantationen. Hoppas bara inte detta tar för lång tid.
21 November: Vinterpyssel.
När jag kom hem var hela rönnen utanför mitt vardagsrumsfönster full med domherrar som intensivt försökte få i sig det sista av rönnbären. De vände och vred med sina små tassar och vickade på sina huvuden för att komma åt det lilla som återstog efter sidensvansarnas framfart. Det var inte mycket och jag tyckte nog de såg lite magra ut om kinden så jag vände på studs och gick till affären och köpte 25 talgbollar som jag satt röda vackra snören i och fyllde hela rönnen med de små kloten. Det blev riktigt julfint och domherrarna har redan börjat mumsa sig feta.
Talgbollarna syns lite dåligt men 25 stycken hänger i rönnen.
När detta pyssel var klart gick jag in och städade min medicinlåda. Det har blivit en gedigen samling under det senaste året. Somligt använder jag inte längre utan det ska till apoteket (för återvinning?). Sorterade ut allt som var inaktuellt och la i den för ändamålet avsedda påsen. Den blev knökfull. Men kära nån! Där låg ju fyra burkar natriumbikarbonat som jag hade ätit innan transplantationen för att göra blodet och vävnaderna mindre sura pga uremin. De kan man verkligen inte kasta! De är ju superbra när man ska baka. Jag glömmer aldrig när jag och Klara skulle baka sockerkaka och upptäckte att det var helt slut på bakpulver. Smeten var till stora delar hopblandad, ugnen uppvärmd och vi var jättesugna. Då har nöden ingen lag. Jag gick till medicinlådan, tog fram burken, lade fyra tabletter i morteln och krossade dem och sen i smeten med pulvret. Klara bara gapade och sa: Men du kan väl inte lägga din medicin i sockerkakan!!! Jag hävdade att det gick jättebra men hon såg mycket tveksam ut och varnade Moa flerfalt när hon kom och skulle fika med oss. Men det hela slutade lyckligt och vi överlevde allihop.
På måndag tar jag nya proveroch händer det inget värt att berätta innan dess så ses vi då.
20 November: Åter från Hemsön.
Vilken fantastisk morgon. Det var så oerhört vackert. Med diset som vilade över skogskanten och mycket märkliga molnformationer som gjorde att det såg ut som det låg ett land bakom skogen och genom allt sammans smög sig solstrålarna fram. Jag skulle verkligen vilja visa er men dessvärre hade jag glömt kameran.
En annan dimmig morgon över samma skog.
Foto: Tord Pettersson
Hursomhelst; när jag var på njurmedicin igår och träffade doktor Erland kom vi, med hjälp av duktiga doktor Pelle Eskilsson, fram till att vi avvaktar med att ta bort bisköldkörtlarna ett tag. Kreatininet hade gått ner ytterligare och låg nu på 121 och det är ju för njurmiljöns skull man vill ta bort de små rackarna. Dock var kalken lite högre än förra veckan. Mumsar vidare på mina piller och hoppas att värdena håler sig. Är inte så sugen på operation även om jag självklart är beredd att genomföra den för njurens skull. Men alla jag pratat med som tagit bort sina bisköldkörtlar har lång tid efteråt besvärats av svåra kramper i ben och mage. Jag hade mycket svåra benkramper före transplantationen, satt och sov i tre år, och det är nog den absolut största vinsten att slippa dem.
Nu tar jag vecka för veecka för att se om värdena håller i sig eller om vi måste tänka om vad gäller operation.
Kommande inlägg är ett par veckor men jag ville först förankra med alla inblandade att det var OK att publicera.
HÄR SKA BYGGAS ETT "MORMORSTORP"!
Tittar Ni riktigt noga ser Ni mig där jag måttar ut Mormorstorpet.
Foto: Per-Erik Åström
En snabb helg på Hemsön blev det (10-11/11). Vi kom iväg ganska sent och stannade desutom vid Spishuset i Säbrå. Som av en händelse snubblade jag över en alldeles ny Anderssen-kamin med täcksidor av täljsten (lagrar värme en hel natt) anpassad för ett hus på 22 m2 till extrapris. Hur det kan bli!
Stannade även och pratade med grannen B. om markberedning, plintning och hjälp med bygge till våren. "Inga problem. Det ordnar sig". Jag förstår ingenting. Att det kan vara så enkelt. Jag som är van att gräva för hand och forsla bort "grävet" i skottkärra. Att det finns stora grävare med skopa som gör sådant i ett naffs. Att det finns grannar som vill hjälpa till att resa stommar. Tack o tack o tack!
Det lilla "Mormorstorpet" ligger med framsidan mot söder och utsikt mot Per-Erik och Ulrikas "Johanstugan". Snett bakåt uppåt husserar bästa kamraten och hemmansägaren Myran med sina fyra barn i självaste "Myrboet". Ägorna består dessutom av "Farsfarsstugan", "Henryhuset", "Myrstacken" och snart även "Mormorstorpet". För en stund sedan var jag i skogen till vänster och hämtade gran- och lingonris till julens kransar. Det var så stilla och vackert och riktigt julkortslikt med all snö och tunga grenar. Här vill jag leva och här vill jag dö.....Kan ni förstå vilken dröm. Att få vara omgiven av sina allra bästa vänner och hästar, hundar och kanske små lamm.
Panorama över min kommande utsikt, "Johanstugan".
Foto: Per-Erik
Jag blev även presenterad för Madde. Vilken tjej! Gillade henne skarpt från första stund! Madde driver Hemsö fästning ( http://www.hemsofastning.se/ )på somrarna och har hästar till uthyrning för olika ändamål. Hon är en oerhört duktig hästtränare ( http://affinitys.dinstudio.se/text1_2.html ) enligt Per-Erik.
När det lilla Mormorstorpet är klart är det tänkt att se ut ungefär så här fast något mindre. Med tjärat brädtak och vresrosor och riddarsporrarrunt om. Tänker att jag ska sova under tak på midsommaraftonsnatt. I HELA mitt liv har jag drömt om en röd stuga med vita knutar...
Stuga från CA-boden i Härnösand.
15 November: Vinter i antågande.
Frostnupna nypon i parken.
Foto: Tord Pettersson
Så börjar då vintern ge sig tillkänna. Jag traskar varje dag mina vanliga vägar runt Sidsjön. Det är alltid fantastiskt vackert oberoende av årstid, väder eller vind. I morse var det minus tio grader och det var inte bara nyponen som var frostnupna, även kinderna fick sig ett litet nyp i morgonkylan. Gick ett och ett halvt varv och upp vid de gamla personalvillorna där jag bodde på det glada 70-talet. Där var det så här vackert. Det var där jag och Per-Erik åter möttes igen efter ungdomsåren.
De sk "Villorna" i Stalingrad.
Foto: Tord Pettersson
Traskade vidare längs Södra Allén. Den utgör ett skådespel under varje årstid. Alldeles nyss brann björkarna i rött och guld, plötsligt en dag var löven på backen och grenarna kala och idag såg det ut så här:
Södra Allén
Foto: Tord Petttersson
Hursomhelst; i tisdags tog jag åter prover. Det är lustigt, både njurmedicin och dagvården ville ha prover, till viss del samma. Då kan man ju tycka att man av kostnadsskäl bara tar en uppsättning och delar med sig av svaren. Men icka sa Nicke. Det är olika kostnadsställen så för att debiteringen inte ska bli orättvis tar man proverna i två uppsättningar. Trots att jag erbjöd mig att ta med de utskrivna provsvaren från njurmedicin till dagvården.Men det blev ett absolut NEJ! Kalken hade gått ner till nära nog normal nivå, 2,51. KREA som togs för njurmedicins räkning var 130 och för dagvården 128. Det hade hursomhelst vänt och var på neråt. Gissningsvis en effekt av det lägre kalket. Alla andra prover var toppen, toppen. Var också på EKG inför operationen och även det var helt normalt. Skulle prata med en narkosdoktor men han hade inte tid så jag fick återkomma på onsdag. Ibland känns det som ett heltidsarbete att vara sjukskriven. Det blir inte mycket till vila med alla sjukhusbesök, promenader och träning, koll på mat och mediciner. Men det är väl själva meningen med att vara sjukskriven.
Onsdagens möte med både narkosdoktor och kirurg kändes fötroendeingivande. De var duktiga och visste vad de pratade om och öppnade för dialog och då känner man sig trygg som patient. Fast kirurgen var lite tveksam till operation då kalken hade gått ner så pass. Hon tyckte att kanske man ställer till det värre med att ta bort bisköldkörtlarna så hon skulle resonera med Erland. Detta resulterade i att jag tar nya prover på måndag för att se om nedgången är en trend eller bara tillfällig.
Lars Lilja något yngre.
Foto: Mittuniversitetet
Nu blev det plötsligt panik för alla barnen ska ha mat och jag ska på Lars Liljas disputationsfest. Disputationen gick bra. Många intressanta frågor ställdes och eftersom jag är medförfattare var det naturligtvis extra intressant att närvara. Han blev så phil. doktor eller...var det Doktor Phil....I alla fall så har Du varit jätteduktig, Lars. Kanske jag återkommer till bloggen i natt efter festen.
När man går på fin fest måste man ha fina kläder. Så jag var tvungen att köpa mig ett par strumpor som glittrade lite. I vanliga handlar jag strumpor på "mamma-avdelningen" för att få plats med magen och få strumpbyxorna att sitta uppe. Men där hade de inga som glittrade så det fick bli vanliga strumpavdelningen. De enda som glittrade hette "total-control" och lovade att forma mage, rumpa och lår till oigenkänlighet. Fantastiskt! Då slipper man sit-ups. Sagt och gjort. Det blev affär. Hem fort som ögat och in i duschen. Och fort på med strumporna...trodde jag!! Jag lovar att det tog minst tio minuter innan de kommit på och man var tvungen att ha ett handgrepp som påminner om blandningen mellan en betongarbetare och hjärnkirurg. De var så tunna och silkiga och samtidigt så trånga så jag fick lägga mig på rygg på sängen och sakta sakta lirka millimeter för milllmeter. Så var de på och jag kunde resa mig. Men oups... vad hände...de liksom rullade och lade sig nedanför magen. Ingen tid fanns för att åtgärda detta så jag for iväg till festen i ett par omdöpta strumpor; absolute no-control.
Festen var fantastiskt trevlig och mycket välordnad. Maten var utmärkt och talen varma och trevliga och med uppträdanden av bl a Mittuniversitetets mans- resp. kvinnokörer (att det är en kör säger absolut ingenting om den musikaliska kvalitén). Kjell Lönnå (svärfar till respondenten) sjöng en bejublad rapp direkt inspirerad av avhandlingen. Även kollegan Eva Mjönes gjorde en välapplåderad insats med sin rimmade dikt.
Plötsligt mitt i natten dök dottern Klara,14, och hennes kamrat Camille upp på festen. Mycket fnittriga och kolossalt sociala. Gick runt och tog i hand och presenterade sig och berättade för Lars att han numera var en legend. De blev dessutom bästisar med Lasse 75+ och V6-broder.
Återkommer efter måndagens provtagning. Trevlig helg alla bloggläsare.
8 November: Hej igen!
Foto: Ralf Bergman
Hej ALLA trogna bloggläsare. Jag blir alldeles förundrad över hur många som besöker sidan trots att jag inte uppdaterat den på över en vecka. Det har varit en så pass snärjig vecka att jag knappt hunnit sitta framför datorn.
Senaste besöket hos Team Ulrika gav vid handen att det blir operation av bisköldkörtlarna den 20/11. Naturligtvis förstår jag att det måste göras för att göra miljön för den nya njuren så god som möjligt. Men det har minst sagt varit ett tufft halvår. Mammas bortgång och begravning, snart tre operationer med vidhängande konvalescens, ensamförsörjande mamma och stort ansvar. Jag brukar inte falla in i någon klagokör men just nu är det svindlande nära. Fast även om man oftast är positiv måste man väl få ha downperioder.
Förra helgen traskade jag runt på Hemsön och valde ut en liten plätt att arrendera av min kära kamrat Myran. Kanske blir det till våren en liten mormorsstuga där. Den Månssonska/Åströmska kolonin består hittills av Farsfarsstuga, Henryhus, Johanstugan, Myrstack och själva Myrboet så en liten Mormorsstuga skulle göra sig fint. Åker dit i helgen igen och tar lite bilder så ska ni få se hur fint det är.
De senaste proverna från i tisdags visar att det mesta är bra utom kalken som, trots att den gått ner, fortfarande är lite hög, 2,61, den drar i sin tur upp KREA som är 134. Hoppas detta rättar till sig efter operationen.
Moa med mycket vacker frisyr.
Foto: Moa
Moa har avflyttningsfest med en bunt musikesteter så här trallas och sjungs det allt ifrån "Helga natt" till "Det gör ont". De är fantastiskt duktiga och himla roliga men klockan är tolv och nu kan de gärna få gå vidare till krogen.
Klara och jag har idag varit på en fantastisk shoppingrunda. Hon har pekat och valt och jag har tagit upp presentkort efter presentkort och betalat (vinsten). Det blev nya gardiner till hennes rum, affischer (Elvis, James Dean och Marilyn Monroe), ljus och annat lite myspyssel från Lagerhaus samt farsdagspresenter.
Nästa besök hos Syster Ulrika blir den 14/11 då nya prover tas, EKG inför operationen, besök hos anestesidoktor samt inandning av Pentacarinat. Återkommer efter det. Fast kanske lite Hemsöbilder i morgon.
