MARIKAS BLOGG

Frostnupna nypon i parken.
Foto: Tord Pettersson

Så börjar då vintern ge sig tillkänna. Jag traskar varje dag mina vanliga vägar runt Sidsjön. Det är alltid fantastiskt vackert oberoende av årstid, väder eller vind. I morse var det minus tio grader och det var inte bara nyponen som var frostnupna, även kinderna fick sig ett litet nyp i morgonkylan. Gick ett och ett halvt varv och upp vid de gamla personalvillorna där jag bodde på det glada 70-talet. Där var det så här vackert. Det var där jag och Per-Erik åter möttes igen efter ungdomsåren.


De sk "Villorna" i Stalingrad.
Foto: Tord Pettersson

Traskade vidare längs Södra Allén. Den utgör ett skådespel under varje årstid. Alldeles nyss brann björkarna i rött och guld, plötsligt en dag var löven på backen och grenarna kala och idag såg det ut så här:


Södra Allén
Foto: Tord Petttersson

Hursomhelst; i tisdags tog jag åter prover. Det är lustigt, både njurmedicin och dagvården ville ha prover, till viss del samma. Då kan man ju tycka att man av kostnadsskäl bara tar en uppsättning och delar med sig av svaren. Men icka sa Nicke. Det är olika kostnadsställen så för att debiteringen inte ska bli orättvis tar man proverna i två uppsättningar. Trots att jag erbjöd mig att ta med de utskrivna provsvaren från njurmedicin till dagvården.Men det blev ett absolut NEJ! Kalken hade gått ner till nära nog normal nivå, 2,51. KREA som togs för njurmedicins räkning var 130 och för dagvården 128. Det hade hursomhelst vänt och var på neråt. Gissningsvis en effekt av det lägre kalket. Alla andra prover var toppen, toppen. Var också på EKG inför operationen och även det var helt normalt. Skulle prata med en narkosdoktor men han hade inte tid så jag fick återkomma på onsdag. Ibland känns det som ett heltidsarbete att vara sjukskriven. Det blir inte mycket till vila med alla sjukhusbesök, promenader och träning, koll på mat och mediciner. Men det är väl själva meningen med att vara sjukskriven.

Onsdagens möte med både narkosdoktor och kirurg kändes fötroendeingivande. De var duktiga och visste vad de pratade om och öppnade för dialog och då känner man sig trygg som patient. Fast kirurgen var lite tveksam till operation då kalken hade gått ner så pass. Hon tyckte att kanske man ställer till det värre med att ta bort bisköldkörtlarna så hon skulle resonera med Erland. Detta resulterade i att jag tar nya prover på måndag för att se om nedgången är en trend eller bara tillfällig.


Lars Lilja något yngre.
Foto: Mittuniversitetet

Nu blev det plötsligt panik för alla barnen ska ha mat och jag ska på Lars Liljas disputationsfest. Disputationen gick bra. Många intressanta frågor ställdes och eftersom jag är medförfattare var det naturligtvis extra intressant att närvara. Han blev så phil. doktor eller...var det Doktor Phil....I alla fall så har Du varit jätteduktig, Lars. Kanske jag återkommer till bloggen i natt efter festen.



När man går på fin fest måste man ha fina kläder. Så jag var tvungen att köpa mig ett par strumpor som glittrade lite. I vanliga handlar jag strumpor på "mamma-avdelningen" för att få plats med magen och få strumpbyxorna att sitta uppe. Men där hade de inga som glittrade så det fick bli vanliga strumpavdelningen. De enda som glittrade hette "total-control" och lovade att forma mage, rumpa och lår till oigenkänlighet. Fantastiskt! Då slipper man sit-ups. Sagt och gjort. Det blev affär. Hem fort som ögat och in i duschen. Och fort på med strumporna...trodde jag!! Jag lovar att det tog minst tio minuter innan de kommit på och man var tvungen att ha ett handgrepp som påminner om blandningen mellan en betongarbetare och hjärnkirurg. De var så tunna och silkiga och samtidigt så trånga så jag fick lägga mig på rygg på sängen och sakta sakta lirka millimeter för milllmeter. Så var de på och jag kunde resa mig. Men oups... vad hände...de liksom rullade och lade sig nedanför magen. Ingen tid fanns för att åtgärda detta så jag for iväg till festen i ett par omdöpta strumpor; absolute no-control.

Festen var fantastiskt trevlig och mycket välordnad. Maten var utmärkt och talen varma och trevliga och med uppträdanden av bl a Mittuniversitetets mans- resp. kvinnokörer (att det är en kör säger absolut ingenting om den musikaliska kvalitén). Kjell Lönnå (svärfar till respondenten)  sjöng en bejublad rapp direkt inspirerad av avhandlingen. Även kollegan Eva Mjönes gjorde en välapplåderad insats med sin rimmade dikt.

Plötsligt mitt i natten dök dottern Klara,14, och hennes kamrat Camille upp på festen. Mycket fnittriga och kolossalt sociala. Gick runt och tog i hand och presenterade sig och berättade för Lars att han numera var en legend. De blev dessutom bästisar med Lasse 75+ och V6-broder.

Återkommer efter måndagens provtagning. Trevlig helg alla bloggläsare.