21 November: Vinterpyssel.
Det var med en viss befrielse jag gick min morgonpromenad med tanke på att jag hade kunnat vara nyopererad idag. Men å andra sidan hade det varit gjort och det ondaste hade redan gått över. Nu har jag det ev. framför mig. Samtidigt kändes det intuitivt som kalken skulle bli svårinställd efteråt så...ja, inte vet jag vad som hade varit bäst. De närmaste veckorna får utvisa åt vilket håll det går med hjälp av kalkreglerande medicin. Har det inte blivit bättre till jul vill jag operera mig de första dagarna i januari så jag kan börja jobba vid terminsstarten som är den 21 januari (då jag fö fyller år så ni får gärna komma och äta tårta ).
När jag kom hem var hela rönnen utanför mitt vardagsrumsfönster full med domherrar som intensivt försökte få i sig det sista av rönnbären. De vände och vred med sina små tassar och vickade på sina huvuden för att komma åt det lilla som återstog efter sidensvansarnas framfart. Det var inte mycket och jag tyckte nog de såg lite magra ut om kinden så jag vände på studs och gick till affären och köpte 25 talgbollar som jag satt röda vackra snören i och fyllde hela rönnen med de små kloten. Det blev riktigt julfint och domherrarna har redan börjat mumsa sig feta.
Talgbollarna syns lite dåligt men 25 stycken hänger i rönnen.
När detta pyssel var klart gick jag in och städade min medicinlåda. Det har blivit en gedigen samling under det senaste året. Somligt använder jag inte längre utan det ska till apoteket (för återvinning?). Sorterade ut allt som var inaktuellt och la i den för ändamålet avsedda påsen. Den blev knökfull. Men kära nån! Där låg ju fyra burkar natriumbikarbonat som jag hade ätit innan transplantationen för att göra blodet och vävnaderna mindre sura pga uremin. De kan man verkligen inte kasta! De är ju superbra när man ska baka. Jag glömmer aldrig när jag och Klara skulle baka sockerkaka och upptäckte att det var helt slut på bakpulver. Smeten var till stora delar hopblandad, ugnen uppvärmd och vi var jättesugna. Då har nöden ingen lag. Jag gick till medicinlådan, tog fram burken, lade fyra tabletter i morteln och krossade dem och sen i smeten med pulvret. Klara bara gapade och sa: Men du kan väl inte lägga din medicin i sockerkakan!!! Jag hävdade att det gick jättebra men hon såg mycket tveksam ut och varnade Moa flerfalt när hon kom och skulle fika med oss. Men det hela slutade lyckligt och vi överlevde allihop.
På måndag tar jag nya proveroch händer det inget värt att berätta innan dess så ses vi då.
När jag kom hem var hela rönnen utanför mitt vardagsrumsfönster full med domherrar som intensivt försökte få i sig det sista av rönnbären. De vände och vred med sina små tassar och vickade på sina huvuden för att komma åt det lilla som återstog efter sidensvansarnas framfart. Det var inte mycket och jag tyckte nog de såg lite magra ut om kinden så jag vände på studs och gick till affären och köpte 25 talgbollar som jag satt röda vackra snören i och fyllde hela rönnen med de små kloten. Det blev riktigt julfint och domherrarna har redan börjat mumsa sig feta.
Talgbollarna syns lite dåligt men 25 stycken hänger i rönnen.
När detta pyssel var klart gick jag in och städade min medicinlåda. Det har blivit en gedigen samling under det senaste året. Somligt använder jag inte längre utan det ska till apoteket (för återvinning?). Sorterade ut allt som var inaktuellt och la i den för ändamålet avsedda påsen. Den blev knökfull. Men kära nån! Där låg ju fyra burkar natriumbikarbonat som jag hade ätit innan transplantationen för att göra blodet och vävnaderna mindre sura pga uremin. De kan man verkligen inte kasta! De är ju superbra när man ska baka. Jag glömmer aldrig när jag och Klara skulle baka sockerkaka och upptäckte att det var helt slut på bakpulver. Smeten var till stora delar hopblandad, ugnen uppvärmd och vi var jättesugna. Då har nöden ingen lag. Jag gick till medicinlådan, tog fram burken, lade fyra tabletter i morteln och krossade dem och sen i smeten med pulvret. Klara bara gapade och sa: Men du kan väl inte lägga din medicin i sockerkakan!!! Jag hävdade att det gick jättebra men hon såg mycket tveksam ut och varnade Moa flerfalt när hon kom och skulle fika med oss. Men det hela slutade lyckligt och vi överlevde allihop.
På måndag tar jag nya proveroch händer det inget värt att berätta innan dess så ses vi då.
Kommentarer
Postat av: moa
jaha varför skriver du så sällan? du som har så många läsare och är sjukskriven borde ju skriva 500 inlägg om dagen. som jag gör =D =P haha over and out. good afternoon.
nu ska jag ringa till alla superfånitsura företagsgubbar.
tjing
Postat av: Snobben (Anders) Olofsson
Kände bara en Marika, i livet före nu. Hon hette Ördell. Är det du?
Malmö 09 12 11
Slutet av 60 talet i Härnösand. (preskiberat)
Trackback
