www.livsviktigt.se
Ni som vill fortsätta följa mina öden och eskapader kan göra det på:
www.nynjure.blogspot.com
Er övriga vill jag tacka för att Ni varit med mig på min fantastiska resa tillsammans med Per-Erik mot ett friskt och fritt liv. Ert engagemang och Era kommentarer har betytt oerhört mycket för mig under de här nio månaderna. Må alla positiva vindar fortsättningsvis blåsa med Er alla. Och glöm aldrig att, om Ni inte tror på reinkarnation, så har Ni bara ett liv, en stund på jorden, ta vara på den.
7 januari ringde en professor...
Strax före jul kom ett bud med en blomma från mina arbetskamrater. Jag blev verkligen SÅ jätteglad. Ni känner verkligen min smak. Tack ALLA! Nu har den slagit ut och se så fin den är:
Idag på eftermiddagen ringde en professor från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är fascinerande hur mycket av personligheten som sitter i rösten. Han lät så otroligt trevlig att jag genast fattade sympati för honom. Jag förvissade mig om att jag skulle få träffa honom när jag kommer till Uppsala och det lovade han. Mest är jag nyfiken på om jag uppfattat personen rätt eller om jag trampat alldeles i klaveret. Jag lovar att komma med rapport.
Ja, just det, han hade ett ärende också. Vi enades om att, eftersom kalken gått ner, åker jag ner till Ackis någon gång efter 21 januari (eftersom jag absolut vill börja arbeta då) och gör ett ultraljud av bisköldkörtlarna, tar lite andra prover och efter att ha sett de svaren resonerar vi oss fram till om och när det vore lämpligt med operation. Det blir jättebra!
På måndag ska jag åter till njurmedicin för provtagning. Återkommer efter det om inget dramatiskt inträffar innan det. En flirt tex....
3 januari: Börjar i dur och slutar i moll.
Så har ännu en dag passerat som har haft till uppgift att påminna om hur oförutsägbart livet är.
Började min dag på, numera traditionsenligt sätt, med resa till lab. och njurmedicin.
Först ett par timmars väntan på provsvar och sen kommer syster Ulrika och kallar in mig på ett rum och berättar att hon har glada nyheter. Som små vita duvor flyger oron ur mitt bröst och jag befinner mig vid randen av glädjens källa. Kalket är 2,47 vilket är normalvärde, för första gången på många, många år!!!! Kreat är 130 dvs nästan 30 enheter lägre än för ett par veckor sedan. Med lätta steg kan jag skutta fram åtminstonde i tio dagar till nästa provtagningstillfälle, trodde jag....
Tar bussen raka vägen hem och anländer precis samtidigt som min kamrat Britta från Rimbo...
....som ska hämta lille Tim som förgyllt vår vardag i tre veckor. En alldeles underbar vovve får sina sista Frollic och lastas in i bagaget på Toyotan. Du är välkommen tillbaks precis när du vill lille vän.
Så sover bara en trygg hund....
När jag följt Toyotan med blicken, slutat vinka och vänder mig om för att stänga dörren så ringer telefonen...
....åh nej. Aj, det sliter och värker men jag behåller fattningen samtalet igenom. Sen förlamas och överväldigas jag av sorgen. Ytterligare en arbetskamrat har lämnat oss alldeles för tidigt. Hur kan ett liv slockna på en sekund? Och varför, varför hinner vi människor aldrig säga sådant till varandra som verkligen behöver sägas för att värma våra stundom frusna hjärtan.
TILL MIN KÄRA KOLLEGA KARIN NEWBERG
http://www.biarne.nu/hostvisa.html
....eller blunda och lyssna på den här...
http://www.youtube.com/watch?v=vsa_xWLOghg
....och kanske kan du samtidigt låta försoningens tankar vandra vid din sida...
Började min dag på, numera traditionsenligt sätt, med resa till lab. och njurmedicin.
Först ett par timmars väntan på provsvar och sen kommer syster Ulrika och kallar in mig på ett rum och berättar att hon har glada nyheter. Som små vita duvor flyger oron ur mitt bröst och jag befinner mig vid randen av glädjens källa. Kalket är 2,47 vilket är normalvärde, för första gången på många, många år!!!! Kreat är 130 dvs nästan 30 enheter lägre än för ett par veckor sedan. Med lätta steg kan jag skutta fram åtminstonde i tio dagar till nästa provtagningstillfälle, trodde jag....
Tar bussen raka vägen hem och anländer precis samtidigt som min kamrat Britta från Rimbo...
....som ska hämta lille Tim som förgyllt vår vardag i tre veckor. En alldeles underbar vovve får sina sista Frollic och lastas in i bagaget på Toyotan. Du är välkommen tillbaks precis när du vill lille vän.
Så sover bara en trygg hund....
När jag följt Toyotan med blicken, slutat vinka och vänder mig om för att stänga dörren så ringer telefonen...
....åh nej. Aj, det sliter och värker men jag behåller fattningen samtalet igenom. Sen förlamas och överväldigas jag av sorgen. Ytterligare en arbetskamrat har lämnat oss alldeles för tidigt. Hur kan ett liv slockna på en sekund? Och varför, varför hinner vi människor aldrig säga sådant till varandra som verkligen behöver sägas för att värma våra stundom frusna hjärtan.
TILL MIN KÄRA KOLLEGA KARIN NEWBERG
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr'n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
http://www.biarne.nu/hostvisa.html
....eller blunda och lyssna på den här...
http://www.youtube.com/watch?v=vsa_xWLOghg
....och kanske kan du samtidigt låta försoningens tankar vandra vid din sida...
NYÅRSAFTON 2007
ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!
Så här såg det ut i fjol då vi firade in året som just gått. Foto Tord Pettersson
Så här såg det ut i fjol då vi firade in året som just gått. Foto Tord Pettersson
28 December: Hit- och- dit- Krea.
Idag snöar det på den lilla trädgårdsmöbeln framför mitt köksfönster.
Ja, så har jag då varit på ett nytt besök på lab. och hos Syster Ulrika. Vid utskrift ser provraden rätt hyfsad ut. Prover som avviker från normalvärdet är märkta med en liten stjärna. Förr i världen, innan transplantationen, såg lab.svaren ut som en gnistrande stjärnhimmel, numer når den inte ens upp till Karlavagnen vad gäller antalet stjärnor. Det svar som ständigt lyser som polstjärnan är Kreatininet. Det är inte skyhögt (ha) men lite för högt för att man helt ska kunna slappna av och inte bry sig om det. Men det ständiga bekymret, kalken, ligger, hör och häpna, på 2.57 och normalvärdet är 2,5 (trots att jag uteslöt Zemplar. Jag tror inte att Dr Erland blev så upprörd). Har jag en himla tur svarar Kreat på detta och är lägre på torsdag när jag tar prover nästa gång. Annars blir det nog kontakt med Göteborg. Men det är ingen större fara. Har nyss gjort ett ultraljud av nya njuren och det ser fint ut. Ingen vätska, inga svullnader eller konstiga kärlutbredningar. Bästa Per-Erik, Du behöver inte oroa Dig.
Bildevis.
Många är det som sett mig virka på bussar, i väntrum, på njurmottagningen, på kaféer och lite här och där. Flera har frågat vad det ska bli och om jag kommer att hinna färdigt till jul. Jodå, det blev en pläd och färdig blev den. Mottagaren har dock inte fått den än så jag vet inte om den kommer att bli uppskattad eller inte. Får rapportera om det längre fram. Har i alla fall börjat på en till som ska pryda mormorstorpet. Beräknad byggstart i påsk. Må så gott alla och glöm inte att anmäla Er på www.livsviktigt.se
JULAFTON.
EN RIKTIGT GOD JUL TILL ALLA MINA BLOGGLÄSARE OCH TACK FÖR ATT NI VARIT MED MIG SEDAN DEN MAGISKA DAGEN 30 MAJ. NI HAR BETYTT OERHÖRT MYCKET FÖR MIG!!
Moa klär den pyttelilla granen som jag och hunden var ute och hämtade i Sidsjöskogen kvällen före julafton.
Den här julen är det bara jag och Moa och Klara, vilket inte alls är bara. Det är första julen på mycket länge som firas i frid i hemmet. Med skilsmässobarn kan det lätt bli lite yrsligt. Men det är alldeles ljuvligt att vara vi tre. Det var meningen att vi skulle till Tove med familj men Tove har varit i Indien och tagit campylobacter med sig hem och de är jag jätterädd för. Vill inte kräkas upp mina mediciner nu när värdena hoppar upp och ner. Annars hade ju det naturligtvis varit underbart att vara där också med barnbarnen.
"Elden" sprakar i den öppna spisen och julefriden lägrar sig över det Ördellska hemmet och rimmen skrivs även de kvällen före julafton.
Nu är det julaftonsmorgon, barnen har fått sina morgonklappar och vovven ligger lugnt och väntar på sin första julaftonskissetur någonsin i Norrland (han har sitt hem i Bergslagen).
Moa åker med sin pappa till farmor och Klara tar med sig Vovven och en bit skinka och går till sin pappa.
Moa hos farmor med katten Pelle.
Lagom till tre kommer båda barnen tillbaka.
När Kallijankas jultomte farit iväg med sina renar är det dags för en mycket anspråkslös julmiddag.
Men plötsligt och helt oväntat...kommer tomten!!!! Den alldeles riktiga Tomten från Korvatunturi Med våra julklappar!!
Inte sedan jag var barn har jag blivit så överraskad. Klara bara stog och gapade och Moa log lite förläget och kramade tomten precis som när hon var liten. Helt fantastiskt. Det är fortfarande ett mysterium var han kom ifrån.
Skinka, jansson, köttbullar, prinskorv, rödkål och lite rödbetssallad.
Vi äter i lugn och ro. Mamman dricker traditionsenligt mumma efter eget recept, Moa dricker smultroncider och Klara julmust och vi hoppar helt över efterrätt. Tittar på Karl-Bertil Jonsson och sen blir det en lika anspråkslös klapputdelning (av resten av klapparna som inte rymdes i tomtens säck) som middag.
Hoppsan! Precis en sådan här jacka hade visst Moa hunnit köpa...
Tim fick ett paket köttbullar och sen trodde han att alla paket innehöll samma sak.
Tim däckar först......sen båda barnen....
...och medan fullmånen lyser som en juledamer över det lilla huset i norr...
...somnar vi alla fyra och drömmer om fred på jorden, om att någon gång få vara Marion i Sherwoodskogen och om våra allra bästa julklappar.
Tim drömmer om tre köttbullar...
....Moa drömmer om alla sina julklappar men mest om sina glittriga underkläder...
...Klara drömmer om Ringentrilogin....
....och själv drömmer jag om en rosablommig sommarklänning från stadsmissionen, en nytankad Mp3-spelare och boken "Med livet som insats - berättelser om Majakovskij och hans krets". Dessvärre bor det nog en liten Ebenezer Scrooge i oss alla tre för vi drömmer också om pengar... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz........
21 December: Första julklappen.
Efter många om och men (berättar strax om dom) anländer jag vid nio till njurmottagningen efter att först ha varit på lab. och tagit sedvanliga prover. Det är så fint! Syster Ulrika och hennes kollegor har pyntat, dämpat belysningen och tänt massor av små ljus. Alla är på gott humör och väldans sociala. Det är så himla trevligt att komma dit så ibland känns gränsen mellan professionalitet och kamratskap som utsuddad. Jag har absolut inga problem med det och det känns inte som de heller har det. Ulrika och hennes team är oerhört duktiga på att hitta balansen. Vi fnissar och skrattar, jag gnäller och gråter men aldrig räknar någon med att jag på grund av min förförståelse, bakomliggande kunskaper, ska lista ut eller förstå sammanhang eller strategier utan allt förklaras professionellt och allting blir löst i samförstånd. ETT STORT TACK FÖR DET!!!
Hursomhelst: Idag är jag mycket nervös inför provsvaren eftersom sist hade Krea stigit till 157 och kalken till drygt 2,7. Efter dessa resultat kontaktade Dr Erland kirurgen ang. operation av bisköldkörtlarna och hon i sin tur tipsade om ett antal professorer i Uppsala. Erland fick kontakt med en av dem i torsdags och han vill träffa mig för bedömning och ev operation i början av januari. Jag var nu helt inställd på att åka till Göteborg och "fira" jul om värdena hade stigit ytterligare (vilket hade varit en liten katastrof eftersom jag ska tillbringa julen med endast Klara och Moa). Så när Ulrika kommer med utskrifterna i handen och ser så där allvarlig ut som bara hon kan, känner jag hur både tryck och puls stiger. Men så säger hon; det ser bättre ut idag! Krea 140 och kalken 2,6. Åh! Ulrika! Jag kastar mig i hennes armar och börjar nästan gråta av lycka. Jag kan fira jul i lugn och ro, utan väntan på akut inställelse till operation eller oro över kroppens hyss och spratt.
Men nu ska jag berätta en hemlighet och ni får lova att inte berätta den för någon och särskilt inte för min doktor. Jag funderade så mycket efter förra provomgången vad som kunde fått värdena att stiga så till den rimliga grad. Hade jag genomgått någon markant förändring. Jag hade inte varit sjuk, sänkan var låg, inga andra prover var konstiga. Det enda jag kom på var att jag hade börjat äta Zemplar som är ett syntetiskt D-vitamin. D-vitamin i sig höjer kalkvärdena vilket Zemplar i och för sig inte ska. Men med mina konstiga bisköldkörtlar vet man aldrig. Så på fem dagar hade jag inte tagit några Zemplar och kalken hade SJUNKIT!! Nu har den ju hoppat hit och dit väldigt länge så man vet ju inte riktigt vad som är hönan eller ägget.
Men nu ska jag avslöja nästa hemlighet. Sch! Jag tänker inte ta några Zemplar fram till fredag heller, då jag ska ta nästa sväng med prover, för att se vad som händer. Håll tummarna för att allt blir bättre.
Så var det det här med många om och men.
 | Tranportkonceptet Din Tur |
Började morgonen med att försöka ta bussen från Södermalm till sjukhuset. Det gick inget vidare för den var inställd pga halkan. Jag gick inget vidare jag heller för det var verkligen blixthalt. Med små små myrsteg tog jag mig ned till navet och där gick faktiskt fyran till sjukhuset. Framme en timme senare än vanligt vilket i o f sig inte var någon katastrof. Lite hungrig blev jag eftersom jag alltid är fastande pga provtagning. Men det ordnade sig galant med en leverpastejmacka från Café Nöjet.
På väg från sjukhuset skulle jag ta vägen om Sveriges Radio och lämna in en påse klappar till Myran för vidare transport till pappa i Härnösand. Tog bussen eftersom det var så himla halt. Plingade vid rondellen men bussen stannade inte på hållplatsen utanför Konsum på Riddargatan så jag tjoade att jag ville av. Då tvärnitar chauffören i halkan!! Ja, ni kan ju bara gissa vad som händer. Bussen glider okontrollerat, ställer sig på tvären tvärs över hela vägen och glider till dess att den tar stopp mot en trafikskylt i en refug. Där går jag av och skyndar upp mot Sveriges Radio, jag kan ju ändå inget göra och tänker hinna med nästa buss mot stan vilket jag gör. Väl nere i stan vid bron över navet blir det plötsligt en väldig smäll och ett tvärstopp. Vi har krockat med en framförvarande bil som plötsligt tvärstannat. Alla passagerare liksom flyger framåt och eftersom det är en sån där tvådelad buss blir det extra schvung framåt. Tre sekunder senare slungas allihopa bakåt vid nästa smäll. Då har vi blivit inkörda i av bakomvarande buss så glassplittret flyger och nackarna känns lagom möra. Chauffören hävdar att bussen ska fortsätta trots skadorna ( ingen person kom dock till någon värre skada) så jag sitter kvar. Men det drar ut på tiden och då ser jag att Matforsbussen precis ska gå så jag springer över till den. Precis när jag hoppat på så startar den och ....BANG! Bussen som körde in i den förra håller på att parkera men har helt krossad framruta så jag gissar att chauffören inte ser så värst mycket. FYRA BUSSKROCKAR PÅ TVÅ KILOMETER. Hem. Ut med vovven. Och tar nästa buss till stan för att fika med Myrans dotter Clara. Vi blir ett helt litet gäng med döttrar och kompisar som fikar på City Café långt från de nya galleriornas julhets. Urmusigt!
17 December: Tvärless!!!!
Hade tänkt att jag skulle skriva något fint och poetiskt om hur oerhört vackert jag bor här i Fagerdalsparken med det belysta vattenfallet som ännu inte frusit utan brusar som den lilla älv som Allan Edvall så fantastiskt fint har skrivit om och Stefan Sundström så känslosamt sjungit in
Hade också tänkt skriva hur väldigt glad jag är över att Toms bror Tim numera bor hos oss till i början på januari och hur go´och rar han är, så go´och rar att jag fick för mig att pryda honom med rosett på Lucia ......
.....men då hämnades han genom att ta min säng precis när jag skulle gå och lägga mig och läsa dagens korrespondens....
....he is always forgiven.
Nej för jag tänker inte skriva om något av detta utan jag tänker skriva att Nu måste jag operera mig bums!! Väntar på första bästa operationstid, i morgon eller övermorgon eller efter jul. Kreatininet trivs inget vidare med kalkvärdena och trots att Doktor Erland dånat på med kalksänkande medicin svarar inte kroppen ett pillijota. Så nu brinner det i knutarna som mormor Kajsa brukade säga ("Se upp kärringar, huka er gubbar, här kommer eldsvådan för nu brinner det i knutarna" på utpräglad söderdialekt). Det är bara att le, lägga sig vackert på operationsbordet, gilla läget hålla tummarna och hoppas att det hjälper. Jag klagar inte, jag gnäller inte, jag är jättetacksam men jag låter lite känslor och tankar som sitter med taggtrådshullingar få vingar och fara ur min själ för vidare transport ut i cyberspace. Är ingen älskare av "Idol" men har ni hört Amanda sjunga Cohens "Halleluja"
Tryck två gånger på pilen här nere och hav tålamod.
Fortfarande fungerar inte mejlen, knappt datorn och inte telefonen. Generaltrassel hos Telia.
Det går bra att mejla på [email protected]
10 December: ...och så går det upp...och ner...
Vad är väl en bal på slottet jämfört med en dag på Njurmedicin - blott ingenting.
Traskar hemifrån i ett snövitt landskap som vilar i ett djupt vintermorgonmörker klockan 6.50. Tar sjubussen från Södermalm, får vänta en dryg kvart på stan och anländer sedan till sjukhuset 7.45. Går raka vägen till kem-lab. och tar en väntelapp som uppger att 663 är mitt nummer. Apparaten står på 648 men det går fort så snart de börjar klicka fram numren. Tio över åtta är alla tio rören väl fyllda och kisseprovet lämnat i lilla röda luckan. Traskar vidare till Café Nöjet och köper mig en kopp kaffe, en leverpastejsmörgås på sportbröd och en juice att svälja ner all flytande medicin med. Vidare till njurmedicins väntrum och där sitter Elisabeth. Hon åkte från Kramfors klockan sju och tycker att jag är lite sen!! Det säger en del om Sundsvalls kollektivtrafik. Vi fikar, pratar, fnittrar och planerar framtidens träff i Kramfors.
Ska träffa Doktor Erland 14.30 så strax före tio när vi fnittrat färdigt tar jag bussen till stan. Uträttar lite ordförandeärenden hos Lotta på Riksbyggen. Hon är också himla trevlig och mycket, mycket duktig. Kan inte låta bli att ta en sväng förbi Myrorna (jag har en väldig fallenhet för Myror av olika slag) och finner en fantastisk liten tuppkrok i vitt porslin för två (2) kronor!! Vänta så ska jag fota den så får ni se. Den kommer att bli jättefin med kökshandduken på i Mormorstorpet.
Sorry, jag är ingen mästerfotograf.
Bytte lite kläder som Klara köpt som inte var riktigt bra. Åt lunch på nya caféet "Barista" som är helt ekologiskt och köpte sedan lite julklappar.
Åker tillbaka till njurmedicin med 14-bussen. Blir åter väl mottagen. Alla är alltid lika hjärtliga. Syster Ulrika tar blodtrycket som ligger på 110/80 vilket är mycket bra. Vad vikten var tänker jag inte berätta. Doktor Erland fladdrar förbi med något vilt i blicken och berättar att han är försenad. Inte gör det mig något. Är man sjukskriven för att man inte kan jobba tycker jag inte att man kan ställa några tidsmässiga krav. Det är ju liksom den sysselsättning jag uppbär ersättning för - att vara sjuk. Men det mest fantastiska är att när han väl får tid så är han lugn som en filbunke och verkligen ärligt och uppriktigt intresserad av mina provsvar och mitt tillstånd. Han hade t. o.m. tagit med power-point-kopior på mina bisköldkörtelvärden till en konferens i Umeå för att få lite tips och idéer. Och det var nog bra det för idag var de värdena ingen höjdare. Krea var uppe i 140 och kalken 2,7. Ååh, vad less jag blir. Trodde verkligen att värdena hade sjunkit eftersom jag hade tjuvstartat med Zemplar. Nu blev det en ytterligare en höjning av Mimpara som är kalksänkande. Kollegorna i Umeå trodde att det kunde förhålla sig så att en av de fyra bisköldkörtlarna inte längre lyssnar på kroppens signaler utan producerar kalkstimulerande hormon för brinnande livet. Den har liksom hakat upp sig efter att ha levt dysfunktionellt i så många år. Bäste Erland konfererar vidare med olika kolleger och jag kommer tillbaks på måndag om en vecka.
Hämtar två dunkar för urinsamling till nästa gång och möter My Private Nurse Ulrika på vägen ut. Vi fnittrar lite och pratar party, sen går jag ner och tar bussen hem. 17.10 stiger jag in genom ytterdörren, så gott som tolv timmar efter det att jag gick hemifrån. Som en bal på slottet fast med båda skorna i behåll.
Här, Ulrika, får du en flaska av årets glögg och lite annat gott:
HJÄLP!! MIN MEJL FUNGERAR INTE. VIILL NI NÅGOT VIKTIGT SÅ RING ELLER SKRIV DET PÅ BLOGGEN SÅ LÄNGE.
8 December: Bättre än börsen.
I går fördrev jag tex tiden på Strand med mina vänner och blev med tiden lite blank i blicken.
Många undrar hur jag fördriver mina dagar när jag är sjukskriven. Inga problem. Prover, sjukhus. mediciner, motion och lite annat pyssel utgör i sig en halvtidstjänst. Resten av tiden MÅSTE jag absolut göra sådant som jag aldrig hinner annars i vardagen. Det är en del av återhämtningen. Tex sittet jag ofta på "bibblan" och läser på fack- eller tidningsavdelningen. Slamfärger, papptak, solfångare, kaminer, ja, det är mycket som fångar intresset. Jag har verkligen inte många laster men kolorerade inredningsmagasin är en av få. Och vad händer när man läser dem om vackra handvävda kuddvar från Svensk slöjd för 1700 pix, om fodrade fårfällar för 25.000:-!!! vackra handbroderade linnekuddar, överkast mm. mm. Jo i min livliga hjärna formligen rusar det fram idéer i expressfart. Men så ska ju Fredrik R. ha sitt och kvar i min börs blir inte så mycket mer än några kronor till torktumlaren som skramlar på botten efter matinköp o.d. Men nöden är uppfinningarnas moder.
Min fantastiskt roliga mamma visste ett bra sätt att spara pengar. Man handlar jättedyra saker jättebilligt på halva-halvapriset-REA. Ju mer man handlar desto mer sparar man. Hon kunde komma indansande i hallen med händerna fulla av kassar och utbrista: "Ni kan inte gissa hur vaaansinnigt mycket jag har sparat idag. Flera tusen säkert!"
Men jag bräcker henne med hästlängder (tack mamma för det sociala arvet). Jag har ju tid att både gå runt på loppisar och leta och att sy och fixa. Så nu ska vi räkna ihop hur vaaansinnigt mycket jag har sparat sista veckan.
SPAR 1: När mamma avled övertog jag delar av arvet efter mormor vilket bl a innehöll silverbestick "franska liljan" eller "gammel franska" som de också kallas. Det var massor av olika delar men dessvärre inga matgafflar eller matknivar. Så jag började leta på nätet där var priset 4.600:- (ca 766:-/styck) för sex knivar!!! Så jag traskade iväg till bästa loppisen. Jo, där låg de. Tio knivar för 10:-/styck. SPARAT: 6.600:-
SPAR 2: En dag tappade jag termosen i golvet. Krasch och tusen vassa bitar. Den var inte särskilt märkvärdig men kaffet blir fort kallt utan termos. Styrde då stegen mot Myrorna, och, yes, där fanns den! Jag anade på någon omedveten nivå inom mig själv att det var något särskilt med den. Kostade 25:- och var himla snygg. I kommande reklambladet från Cervera fanns den med för 2000:-. SPARAT: 1975:-
SPAR 3: Såg i ett av de kolorerade magasinen sååå fina kuddar som sulle passa såååå bra i "Mormorstorpet". Priset på Fina gatan var 1700:-/styck. Handvävt och rackarns fint. Bästa loppisen sålde det handvävda tyget i hellinne för 40:- som räckte till två kuddar. IKEA sålde innerkuddarna för 99:-/styck och tofsarna gjordes av restgarner. Här SPARADES 3160:-
SPAR 4: Den grå fårfällen på Fina Hemslöjdsgatan för 25.000:- fodrat med randigt tyg. På Rörgatan kommer fällen Ludde från IKEA för 350:- och tyget fanns i lådorna. SPARAT: 24.650:-.
SPAR 5: Fantastiskt fina handbroderade grå linneörngott på Fina gatan för 750:-/styck. Tyg ur Rörgatans lager och brodergarn från mormors påsar 0:-. SPARAT: 1.500:-.
Spar 5: Snubblade över ett jättefint överkast på Indiska. Åter till Rörgatans skåp och lådor plus ett istoppstäcke från IKEA för 29:- blir det snart ett ännu snyggare täcke, ännu inte riktigt klart. SPARAT 1700:-.
SPAR 6: Trevlig krans på City 129:-, från skogen 0:- plus band som var kvar från örngotten. SPARAT 129:-.
Ja, ni förstår ju själva att jag inte precis lider av några sysselsättningsproblem. Resultaträkning: Har införskaffat och tillverkat saker för 39.889:- till ett pris av 744:-. Har alltså enligt mammas filosofi sparat 39.145:-. Jag har alltså lyckats med en värdeökning på mitt kapital med (hjälp vad svårt det är att räkna %) över 5000% på en vecka. Det är bättre än börsen OCH DÅ ÄR DESSUTOM DET MESTA ÅTERVINNING!!! Hallå TV1, 2, 3, 4, 5 osv. Jag kan ta över efter Ernst, Martin och allt vad de heter, och leda programmet "Fullständig homemakeover för max 1000 pix".
Om hälsan rapporteras efter fullständig halvårskontroll på månadag.
På tisdag kommer Britta från Rimbo med Toms bror som ska bo här till nyår. Åh, vad trevligt det ska bli med hund i huset.
Tord har tagit samtliga bilder på Tom.
4 December: Sorgen och glädjen är syskon.
Bengt-Olov i sitt Paradis på jorden. . .fyra månader senare. . .är han i traktorhimlen.
Igår var en glädjens dag, idag är en sorgens dag. Den fjärde december 2004 avled Bengt-Olov, femtio år fyllda, efter en kort tids sjukdom. Make till Myran, pappa till Jakob, Georg, Klara och Henry, bror till Per-Erik och Lars-Åke, son till Linda och nära vän till mig, och flera andra, sedan många år.
I samma anda som Bengt-Olov levde valde han också att möta döden. Tydlig och konkret, utan märkbar ångest. Han donade och fixade med allt praktiskt för att underlätta så mycket det gick för sina efterlevande. Han mötte sina vänner, skrattade lyssnade på god musik. Han pratade med dom det var viktigt att prata med. Han var tydlig och undvek inte det svåra. Det var bra och skönt för alla men det hjälpte inte i den stunden han gick bort. Bengt-Olof lämnade oss kvar i jordelivet med en enorm saknad och smärta. Det rev och det slet och gjorde så djävla ont.
Jag fick vara mycket med Myran under denna tid. Jag är mycket, mycket glad för det. Tack Myran. Jag fick också det fantastiskt fina uppdraget att tillsammans med Per-Erik (och Thomas) göra Bengt-Olofs kista. Det hjälpte verkligen i sorgen. Tack.
Bengt-Olov lever numer i sin traktorhimmel. Det var Henry som myntade det uttrycket och det känns att så är det verkligen. Han går däruppe och plöjer och harvar och hittar på ett och annat påfund för sina närmaste här nere på jorden. Bengt-Olov har det bra däruppe, det har vi här nere också men vi saknar honom fortfarande så det värker i våra hjärtan ibland.
Så är det med glädjen och med sorgen. De finns där båda två hela tiden. De är rent av varandras förutsättningar. Vi måste få erfara båda för att orka vara levande människor. I den stund som sorgen är som allra störst och avgrundsdjup måste vetskapen om glädjens existens få leva med oss som en lockelse att gå vidare. Och i den stund vi är rusiga av glädje måste vi också ha kännedom om den stora sorgen för att ha förståndet att vara rädd om och vårda och inte ta glädjen för given. Vi måste vara rädda om varandra och andra medan vi finns.
3 December: Nya prover och date.
Foto: Ralf Bergman
Det är alltid lika trevligt att besöka njurmedicinmottagningen. Stämningen är varm och go´. Syster Ulrika och Doktor Erland börjar kännas som en del av min primärfamilj. Ännu roligare har det blivit sedan min medtransplantationssyster Elisabeth och jag lyckas besöka mottagningen samtidigt. På måndagarna brukar vi dejta. Vi sitter där och fnittrar och tjattrar som små papegojor. Hon (och även hennes man Kent) är verkligen jätterara.
Proverna var rätt så okej. Krea 128 och kalken 2,6. Lite, lite högt men lite, lite lägre än sist. Motiverar kanske inte en operation som det ser ut just nu. Börjar äta lite Zemplar i lönndom innan licensen kommit (sch! säg inget till någon) och hoppas på ytterligare nedgång av kalket.
Det skulle vara trevligt att samla sina vänner och fira lite att njuren sitter så fint och tycks trivas så bra i min kropp. Jag tänkte att alla som vill kan väl komma till Strand på "afterwork" nu på fredag 16.30. Helst skulle jag vilja bjuda men med julen som knackar på dörren klarar jag nog inte det. Men kanske tanken kan räknas. Vilka är då mina vänner. Jo, det är ALLA som känner att jag är deras vän, nära eller fjärran spelar ingen roll. Har ni min mejl kan ni mejla att ni kommer annars går det bra via bloggen (skriv in under "kommentar") så beställer jag bord. VÄLKOMNA!
Per-Erik med familj, Myran med familj, mina barn med familj på ettårsdagen den 30 maj bjuder jag på party i Myrstacken.
30 November: På dagen sex månader senare.
Foto: Tord Pettersson Foto: Marika
Maj i Ljungan och trettionde november i sovrummet, sex månaders skillnad.
Klockan är 7:44. Det är tidig morgon på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det är en onsdag. Den trettionde maj. Solen har redan börjat ligga på genom de enorma perspektivfönstren, den breder ut sig över botaniska trädgården där nedanför. Vi är på sjunde våningen i detta enorma komplex. Droppnålarna är satta och stödstrumporna påtagna och vi har precis svalt varsin "slapp och go´". Nu är det dags att åka iväg. Per-Erik åker före i korridoren och jag efter. Per-Erik är lugn, jag är fruktansvärt nervös. Lamporna i taket flimrar förbi, människor passerar på ett overkligt vis som på någon slags rullband. Det är kallt. Jag fryser så jag skakar. Sängen stannar. Den trygga personalen från avdelningen önska lycka till och går. Ny personal med mynskydd tar över. Vilka är de? Vad heter de? De drar in mig i operationsrummet, sätter på en mössa, brer ut armarna på stativ och knyter fast dem. "Nu får du en spruta, du kan känna dig lite tung". Jag blir dåsig men märkar att rummet börjar fyllas av folk som går runt och mumlar. "Nu ska du få sova. God natt". Adjöss och good bye, nu gör det ingenting om jag dör, hinner jag tänka...
Klockan är 7:44. Det är tidig morgon på Rörgatan i Sundsvall. Det är fredag. Den trettionde november. Dimman kryper fram mellan snötäckta björkkvistar. Talgoxar och domherrar mumsar på sina talgkulor i trädgården här utanför. Jag såsar runt i morgonrock och tofflor. Slapp och go` har jag precis ätit min fruktsallad och ska alldeles strax iväg och skriva arrendeavtal med kamrat Myran.
Det har gått på minuten sex månader mellan dessa scenarier. Alldeles fantastiskt. Allting har gått bra. Njuren trivs som tusan och blir mer och mer kvinnlig. Mer östrogen ropar den. Per-Eriks njure älskar att vältra sig i kvinnlig fägring. Den har, så att säga, kommit ut ur garderoben.
Per-Erik, Jon, Myran, Jakob (Myrans förstfödde), flickvän, Clara (Myrans trea),
David, Siri och pojkvän (Ulrika vid kameran)
Per-Erik, Ulrika, Jon, Siri och David. TACK. TACK. TACK. Jag sitter här ensam i mitt kök med ett stearinljus brinnande och tårarna rullar ner för kinderna. Plötsligt bara, nu när jag sitter här och skriver så släpper så mycket. Det är som en synnerligen magisk gräns just passeras. Jag skulle vilja ha er här just nu, krama er och berätta hur ovärdeliga ni är. Naturligtvis är njuren som gåva både unik och viktig för mitt liv men den värme och ödmjukhet som ni alla visat under denna stundom komplicerade process är så fullständigt fantastisk. Ni har lärt mig SÅ mycket om människans godhet, tro och tillit. Jag som alltid har haft mycket svårt att våga känna tillit har med eran hjälp äntligen vid 53 års ålder kommit en bit på väg. Just nu, här i denna stund, med tangentbordet blött av tårar, känner jag så starkt att det nästan värker i hjärtat, inte den kärlek man känner inför sina barn, inte heller den kärlek som finns mellan man och kvinna utan en stark mellanmänsklig kärlek. Jag ska bevara den djupt i mitt hjärta och dela med mig av den så mycket jag någonsin kan. Det blir mitt sätt att tacka. TACK. TACK. TACK.
26 November: Opp amaryllis.
Fem fantastiska blommor på en stjälk.
Så här fantastiskt vacker blev amaryllisen jag planterade i början på oktober.
Har idag varit på sjukhuset och återigen tagit mina prover. Det händer inte mycket. Kreatininet har gått upp lite, 132, men det var som Dr Erland sa sist; att eftersom kalken var högre då så kommer kreat efter. Kalket var däremot lägre idag, 2,6, nära nog normalvärde så krea blir väl lägre nästa vecka. Har dock fortfarande inte hört av någon doktor så jag vet inte hur den kommande strategin ser ut.
Jag är en sådan där besvärlig patient som tagit begreppet "compliance" på fullaste allvar. Syster Ulrika härmade mig idag hur jag styrde och ställde. Det var ju vansinnigt roligt men rätt förfärligt om det är så jag går an. Jag har absolut inget behov av att dominera men jag har ett så levande inre och så svårt att hålla tyst. Jag läser och tänker och lär och försöker förstå. Då blir det liksom bara så att jag lägger mig i . Men jag tål absolut att bli tillsagd. Så hur som helst Dr Erland, då gör vi så här; jag kompletterar nuvarande kalkbalancerande medicinering med licenspreparatet Zemplar 1 kapsel x 1 i två till tre veckor framöver. Om det inte funkar sätter vi upp ny operationstid de första dagarna i januari så att jag kan börja jobba den 21. Det blir väl bra.
Och i bästa samförstånd gör vi så. Fast först måste ny licens sökas eftersom nu är förhållandena annorlunda än då den förra beviljades innan transplantationen. Hoppas bara inte detta tar för lång tid.
21 November: Vinterpyssel.
Det var med en viss befrielse jag gick min morgonpromenad med tanke på att jag hade kunnat vara nyopererad idag. Men å andra sidan hade det varit gjort och det ondaste hade redan gått över. Nu har jag det ev. framför mig. Samtidigt kändes det intuitivt som kalken skulle bli svårinställd efteråt så...ja, inte vet jag vad som hade varit bäst. De närmaste veckorna får utvisa åt vilket håll det går med hjälp av kalkreglerande medicin. Har det inte blivit bättre till jul vill jag operera mig de första dagarna i januari så jag kan börja jobba vid terminsstarten som är den 21 januari (då jag fö fyller år så ni får gärna komma och äta tårta ).
När jag kom hem var hela rönnen utanför mitt vardagsrumsfönster full med domherrar som intensivt försökte få i sig det sista av rönnbären. De vände och vred med sina små tassar och vickade på sina huvuden för att komma åt det lilla som återstog efter sidensvansarnas framfart. Det var inte mycket och jag tyckte nog de såg lite magra ut om kinden så jag vände på studs och gick till affären och köpte 25 talgbollar som jag satt röda vackra snören i och fyllde hela rönnen med de små kloten. Det blev riktigt julfint och domherrarna har redan börjat mumsa sig feta.
Talgbollarna syns lite dåligt men 25 stycken hänger i rönnen.
När detta pyssel var klart gick jag in och städade min medicinlåda. Det har blivit en gedigen samling under det senaste året. Somligt använder jag inte längre utan det ska till apoteket (för återvinning?). Sorterade ut allt som var inaktuellt och la i den för ändamålet avsedda påsen. Den blev knökfull. Men kära nån! Där låg ju fyra burkar natriumbikarbonat som jag hade ätit innan transplantationen för att göra blodet och vävnaderna mindre sura pga uremin. De kan man verkligen inte kasta! De är ju superbra när man ska baka. Jag glömmer aldrig när jag och Klara skulle baka sockerkaka och upptäckte att det var helt slut på bakpulver. Smeten var till stora delar hopblandad, ugnen uppvärmd och vi var jättesugna. Då har nöden ingen lag. Jag gick till medicinlådan, tog fram burken, lade fyra tabletter i morteln och krossade dem och sen i smeten med pulvret. Klara bara gapade och sa: Men du kan väl inte lägga din medicin i sockerkakan!!! Jag hävdade att det gick jättebra men hon såg mycket tveksam ut och varnade Moa flerfalt när hon kom och skulle fika med oss. Men det hela slutade lyckligt och vi överlevde allihop.
På måndag tar jag nya proveroch händer det inget värt att berätta innan dess så ses vi då.
När jag kom hem var hela rönnen utanför mitt vardagsrumsfönster full med domherrar som intensivt försökte få i sig det sista av rönnbären. De vände och vred med sina små tassar och vickade på sina huvuden för att komma åt det lilla som återstog efter sidensvansarnas framfart. Det var inte mycket och jag tyckte nog de såg lite magra ut om kinden så jag vände på studs och gick till affären och köpte 25 talgbollar som jag satt röda vackra snören i och fyllde hela rönnen med de små kloten. Det blev riktigt julfint och domherrarna har redan börjat mumsa sig feta.
Talgbollarna syns lite dåligt men 25 stycken hänger i rönnen.
När detta pyssel var klart gick jag in och städade min medicinlåda. Det har blivit en gedigen samling under det senaste året. Somligt använder jag inte längre utan det ska till apoteket (för återvinning?). Sorterade ut allt som var inaktuellt och la i den för ändamålet avsedda påsen. Den blev knökfull. Men kära nån! Där låg ju fyra burkar natriumbikarbonat som jag hade ätit innan transplantationen för att göra blodet och vävnaderna mindre sura pga uremin. De kan man verkligen inte kasta! De är ju superbra när man ska baka. Jag glömmer aldrig när jag och Klara skulle baka sockerkaka och upptäckte att det var helt slut på bakpulver. Smeten var till stora delar hopblandad, ugnen uppvärmd och vi var jättesugna. Då har nöden ingen lag. Jag gick till medicinlådan, tog fram burken, lade fyra tabletter i morteln och krossade dem och sen i smeten med pulvret. Klara bara gapade och sa: Men du kan väl inte lägga din medicin i sockerkakan!!! Jag hävdade att det gick jättebra men hon såg mycket tveksam ut och varnade Moa flerfalt när hon kom och skulle fika med oss. Men det hela slutade lyckligt och vi överlevde allihop.
På måndag tar jag nya proveroch händer det inget värt att berätta innan dess så ses vi då.
