MARIKAS BLOGG

          
På dagen fem månader efter transplantationen i tornet på Södra berget.
Foto: Ralf Bergman
Jag minns veckan innan vi skulle till Göteborg, jag och Per-Erik. Tiden liksom sniglade sig fram. Tiden sniglade och oron ökade. Förstod inte hur jag skulle ta mig igenom det hela...och vips, har det gått fem månader!! Fem månader av ömsom lycka, ömsom stark oro. På det stora hela har det gått mycket bra. En dunderinfektion från början och ett kalkvärde som inte vill gå ner och som troligtvis tarvar en operation av bisköldkörtlarna. Men jag tror att man får betrakta det som petitesser i sådana här sammanhang. Jag är glad, nöjd, frisk och älskar livet. Fast visst tycker jag att det är besvärligt ibland men det hör liksom till människans habitualtillstånd. Det roligaste av allt är att vara tillsammans med andra. I ensamhet blir man blott ingenting. Möten är oerhört spännande och man har alltid mycket att lära...



...apropå möten så ägde ett mycket speciellt möte rum på njurmedicin i måndags. Av en slump träffades vi tre kvinnor i Västernorrlands län som haft den otroliga turen att få varsin njure i år. Det var på många sätt ett fantastiskt möte. Ni skulle ha hört! "Men njuren jag har fått är så stor att jag kan inte knäppa byxorna." "Jamen jag känner min när jag böjer mig ner." "Men vet ni, om man får fler njurar tar de inte ut den gamla utan den får ligga kvar. Jag hörde om en, han har sex njurar som ligger på rad, så här...!" "Vad har du i KREA?" " 74, men Gud vad bra. Jag har 128."  Osv., osv. Det var rent dråpligt. Samtidigt så jättetrevligt för hur ofta sitter man tre kvinnor som alla helt nyligen fått var sin ny njure och utbyter erfarenheter. Kent, hjälten, som är donator hamnade för en stund lite i skym undan. Hursomhelst hade värdena gått ner något: KREA 128, kalken 2,71 och blodtrycket 130/82. Skillnaden är inte så stor men det blev åtminstone inte en uppåtgående trend än så länge. Väntar på att få göra ett ultraljud till veckan.



Är ni nyfikna på att veta hur det gick på slogantävlingen (se inlägg 27 okt.). Jag och nio andra flickor/tanter skulle tävla i en utslagstävling. En del tog det mycket allvarligt medan några andra redan tyckte att de var vinnare utifrån att alla redan hade vunnit ett presentkort på 5000:-. Hursomhelst, första deltävlingen bestog av frågor av historisk karaktär. De klarade jag galant. Sen kom musikfrågorna som bestog mest av schlagerlåtar. Det är inte min grej så där gick det åt pipsvängen. Kunde bara Miss Li, Oh Laura och Sara Dawn Finer men det var sju till. Efter det var det frågor om Gallerian, de gick si så där. Men sen fick jag chans att visa mina paradnummer. Det första bestod i att knyta en snygg slipsknut på tid. Det är jag en djäkel på så där satt jag nio poäng. Sedan skulle vi vika pappersflygplan och kasta längst. Hade redan från början observerat en ventilation i taket som blåste kall luft. Tänkte i mitt stilla sinne att där går det ju inte att få iväg några plan. Här måste vikas ett proffsplan med goda aerodynamiska egenskaper. Sagt och gjort. Långsmalt med bra bärkraft och breda vingar i stjärtpartiet och ett utkast nära golvet. Det visade sig vara ett vinnande koncept. Många plan vände och kom tillbaka medan mitt och ett till seglade långt in i publiken. Där satt jag nio poäng till. Så när poängen räknades ihop hade jag kommit trea!! Och vad var vinsten...



...det är verkligen helt sjukt men jag vann ett presentkort på inredning för 20.000:-. Så hög lön för så okvalificerat arbete har jag aldrig tidigare fått. Men jag blev faktiskt riktigt glad (trots min sociala patos). Julklapparna är räddade och resten får gå till renovering av Moas lilla etta som ev. ska hyras ut när hon flyttar till Stockholm den 4 november.

Nästa besök på njurmedicin blir till veckan då det blir både sedvanliga prover, ultraljud och inandning av pentacarinat (för att förhindra lunginflammation). Händer det inget revolutionerande innan så hörs vi efter det.

---