MARIKAS BLOGG

Livet har verkligen en tendens att svänga från glitter och glamour till basic överlevnad. I torsdags, när jag stog på Designtorget, ringde en Ebba von Essen från Aftonbladet och berättade med glättig röst att Per-Erik, som är nominerad till vardagshjälte, är uttagen bland väldigt många, till en liten finalgrupp om fem personer. Hon undrar vidare, om Per-Erik vinner sin kategori följer jag då med honom till Galan på Globen den 16 december och träffar hela den celebra komittéen? Jamen självklart, jag följer Per-Erik precis dit han vill och där hans familj inte är ett naturligare sällskap. Samtidigt börjar jag fundera över vilka ohemula proportioner denna transplantationsresa tagit. Naturligtvis gör jag allt som står i min makt för att hjälpa mina medmänniskor att öka förståelsen och insikten kring donationsfrågan. Men jag upplever inte mig själv som någon fullgod representant för någon som blivit "räddad". Det finns en mängd människor som under mycket lång tid upplevt en betydligt plågsammare vardag, med dialys, plågor och mycket längre väntan på organ än jag någonsin varit i närheten av. Det finns de som fått ny njure tre gånger och ändå hamnar i dialys igen. Och jag ska ev. på gala. Det känns helt absurt. Men kan Per-Erik, och tycker han att det är viktigt (för det är han som är den speciella i sammanhanget) att tjäna som inspirationskälla och förebild så står jag bredvid så länge han vill men...



... senare på torsdagen ringer en journalist från Hemmets Journal och undrar om hon kan få göra ett reportage. Fast då kände jag att snart är gränsen nådd. Bad henne ringa Per-Erik, som tillsammans med familjen ska norröver om ett tag, och rådgöra med honom. Tänkte att han ville ha semester och lugn och ro. Med viss tveksamhet tyckte han att det var OK. Men jag tror att vi ska ta oss en funderare till. Och sen...



...på fredagen när jag sitter och fikarpå nya Gallerian (IN:) med "After Dark-gänget" ringer så åter mobilen. "Hej, det är Susanne från Våningen. Tänkte bara berätta att du har gått till final i IN:-tävlingen. Du har redan vunnit ett presentkort på 5000:- men om du kan komma till våningen på söndag klockan 12 och tävla så kan du vinna en homestaging värd 50.000:- eller en "self-staging" (eller vad det kan heta när det har med kroppen att göra) värd 30.000:-". Jag har alltså samlat stämplar och skrivit en slogan! ! ! Ja, vad ska man göra när man är sjukskriven, man måste ju roa sig på något vis när man börjar tröttna på pysselklubben. Jag hör mig själv som i en dimma: "Men åh så roligt, det är klart jag kommer då!"  Måste jag alltid vara så förbannat positiv?? Varför inte skrika: "Men ge mig pengarna i cash, för böveln. Jag är en sjukskriven, ensamförsörjande mamma med starkt socialt patos. Jag orkar inte med sådana där fjuttigheter och ytligheter och förresten, tycker ni inte att jag duger som jag är, jag är faktiskt ganska nytransplanterad, 53 bast och har varit njursjuk i fyrtio år. Själv tycker jag att jag är rätt så välbevarad utifrån de förutsättningarna. Okej, jag ÄR hårig men det värmer. Och mitt hem! Vad är det för fel på det? Ge mig pengarna så ska jag solidariskt dela med mig till behövande på ett sätt som känns riktigt för mig. Tex till att vaccinera barn i centralafrika. 50.000:- pix räcker till att vaccinera 5000 barn mot mässling, kikhosta, stelkramp och TBC. Då hörs min inre röst, sträng, mörk och dov (som hon i Lidl-reklamen): "Men varför deltar du då när du tycker att det är så fel!?" Jag känner hur jag krymper under trycket av mitt överjag. "Jag vet inte. Jag tycker ju bara att det är så roligt att leka med ord och bokstäver. Kunde ju aldrig tro att jag skulle gå till final." Vad ska jag göra nu? Jag går väl dit, de serverar säkert något gott och det kan ju bli riktigt roligt och riktigt roligt behöver jag nu för att...



...i torsdags när jag var på njurmedicin och fick provsvaren så visade det sig att kalknivåerna hade stigit ytterligare trots ökad medicinering, i och med det  hade KREA gått upp till 132. Blodtrycket var 120/90 vilket är för högt. De är de rackarns små bisköldkörtlarna (parathyroids) som reglerar kalknivåerna i blodet och påverkar vissa av njurarnas funktioner. Det innebär att ska man vara rädd om den nya njuren MÅSTE kalknivåerna ner och funkar det inte med medicin så tar man fram kniven. Alltså kommer jag att opereras ytterligare en gång inom en snar framtid. Man tar bort tre till tre och en halv bisköldkörtel för att minska på de hormoner som reglerar kalkomsättningen. Jag vet att jag måste, jag är inte så hemskt orolig, jag är vid gott mod och fylld av hopp MEN det känns ändå jättejobbigt!! Tredje operationen på ett drygt halvår. Och inte vilket halvår som helst utan ett väldigt sorgesamt halvår med mammas sjukdom, bortgång och begravning. Det känns att de emotionella reserverna börjar tunnas ut. Just nu är det tufft att klara allt själv. Alla tankar, all oro, funderingar kring barnen och tusen andra saker en mamma bara måste fixa. Jag vet att det komer att gå bra och jag brukar inte gnälla men nu läckte det lite. Sov gott alla bloggläsare och glöm inte att ställa om klockan till vintertid (det är bakåt).

---