4 December: Sorgen och glädjen är syskon.
Bengt-Olov i sitt Paradis på jorden. . .fyra månader senare. . .är han i traktorhimlen.
Igår var en glädjens dag, idag är en sorgens dag. Den fjärde december 2004 avled Bengt-Olov, femtio år fyllda, efter en kort tids sjukdom. Make till Myran, pappa till Jakob, Georg, Klara och Henry, bror till Per-Erik och Lars-Åke, son till Linda och nära vän till mig, och flera andra, sedan många år.
I samma anda som Bengt-Olov levde valde han också att möta döden. Tydlig och konkret, utan märkbar ångest. Han donade och fixade med allt praktiskt för att underlätta så mycket det gick för sina efterlevande. Han mötte sina vänner, skrattade lyssnade på god musik. Han pratade med dom det var viktigt att prata med. Han var tydlig och undvek inte det svåra. Det var bra och skönt för alla men det hjälpte inte i den stunden han gick bort. Bengt-Olof lämnade oss kvar i jordelivet med en enorm saknad och smärta. Det rev och det slet och gjorde så djävla ont.
Jag fick vara mycket med Myran under denna tid. Jag är mycket, mycket glad för det. Tack Myran. Jag fick också det fantastiskt fina uppdraget att tillsammans med Per-Erik (och Thomas) göra Bengt-Olofs kista. Det hjälpte verkligen i sorgen. Tack.
Bengt-Olov lever numer i sin traktorhimmel. Det var Henry som myntade det uttrycket och det känns att så är det verkligen. Han går däruppe och plöjer och harvar och hittar på ett och annat påfund för sina närmaste här nere på jorden. Bengt-Olov har det bra däruppe, det har vi här nere också men vi saknar honom fortfarande så det värker i våra hjärtan ibland.
Så är det med glädjen och med sorgen. De finns där båda två hela tiden. De är rent av varandras förutsättningar. Vi måste få erfara båda för att orka vara levande människor. I den stund som sorgen är som allra störst och avgrundsdjup måste vetskapen om glädjens existens få leva med oss som en lockelse att gå vidare. Och i den stund vi är rusiga av glädje måste vi också ha kännedom om den stora sorgen för att ha förståndet att vara rädd om och vårda och inte ta glädjen för given. Vi måste vara rädda om varandra och andra medan vi finns.
Kommentarer
Trackback
