30 November: På dagen sex månader senare.
Foto: Tord Pettersson Foto: Marika
Maj i Ljungan och trettionde november i sovrummet, sex månaders skillnad.
Klockan är 7:44. Det är tidig morgon på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det är en onsdag. Den trettionde maj. Solen har redan börjat ligga på genom de enorma perspektivfönstren, den breder ut sig över botaniska trädgården där nedanför. Vi är på sjunde våningen i detta enorma komplex. Droppnålarna är satta och stödstrumporna påtagna och vi har precis svalt varsin "slapp och go´". Nu är det dags att åka iväg. Per-Erik åker före i korridoren och jag efter. Per-Erik är lugn, jag är fruktansvärt nervös. Lamporna i taket flimrar förbi, människor passerar på ett overkligt vis som på någon slags rullband. Det är kallt. Jag fryser så jag skakar. Sängen stannar. Den trygga personalen från avdelningen önska lycka till och går. Ny personal med mynskydd tar över. Vilka är de? Vad heter de? De drar in mig i operationsrummet, sätter på en mössa, brer ut armarna på stativ och knyter fast dem. "Nu får du en spruta, du kan känna dig lite tung". Jag blir dåsig men märkar att rummet börjar fyllas av folk som går runt och mumlar. "Nu ska du få sova. God natt". Adjöss och good bye, nu gör det ingenting om jag dör, hinner jag tänka...
Klockan är 7:44. Det är tidig morgon på Rörgatan i Sundsvall. Det är fredag. Den trettionde november. Dimman kryper fram mellan snötäckta björkkvistar. Talgoxar och domherrar mumsar på sina talgkulor i trädgården här utanför. Jag såsar runt i morgonrock och tofflor. Slapp och go` har jag precis ätit min fruktsallad och ska alldeles strax iväg och skriva arrendeavtal med kamrat Myran.
Det har gått på minuten sex månader mellan dessa scenarier. Alldeles fantastiskt. Allting har gått bra. Njuren trivs som tusan och blir mer och mer kvinnlig. Mer östrogen ropar den. Per-Eriks njure älskar att vältra sig i kvinnlig fägring. Den har, så att säga, kommit ut ur garderoben.
Per-Erik, Jon, Myran, Jakob (Myrans förstfödde), flickvän, Clara (Myrans trea),
David, Siri och pojkvän (Ulrika vid kameran)
Per-Erik, Ulrika, Jon, Siri och David. TACK. TACK. TACK. Jag sitter här ensam i mitt kök med ett stearinljus brinnande och tårarna rullar ner för kinderna. Plötsligt bara, nu när jag sitter här och skriver så släpper så mycket. Det är som en synnerligen magisk gräns just passeras. Jag skulle vilja ha er här just nu, krama er och berätta hur ovärdeliga ni är. Naturligtvis är njuren som gåva både unik och viktig för mitt liv men den värme och ödmjukhet som ni alla visat under denna stundom komplicerade process är så fullständigt fantastisk. Ni har lärt mig SÅ mycket om människans godhet, tro och tillit. Jag som alltid har haft mycket svårt att våga känna tillit har med eran hjälp äntligen vid 53 års ålder kommit en bit på väg. Just nu, här i denna stund, med tangentbordet blött av tårar, känner jag så starkt att det nästan värker i hjärtat, inte den kärlek man känner inför sina barn, inte heller den kärlek som finns mellan man och kvinna utan en stark mellanmänsklig kärlek. Jag ska bevara den djupt i mitt hjärta och dela med mig av den så mycket jag någonsin kan. Det blir mitt sätt att tacka. TACK. TACK. TACK.
... och på mig rinner tårana som vanligt också när jag läser...
..nej "det inte regn som faller" här heller. Jag är så tacksam för att det gått så bra dig Marika och så tacksam för att barnen har inte behöver oroa sig så mycket för mamma. För mycket Idoltittande gör att jag vill brista ut i ett fullständigt ärligt och oironiskt menat: Halleluja!
Kram Flisbeth
Liten rättelse - det är Jakob ( inte Georg ) på bilden.
F ö är jag naturligtvis glad för din del Marika. 6 månader är en magisk gräns och nu lär min f d njure sitta fast ordentligt. Inte så konstigt egentligen, jag har alltid gillat kvinnligt umgänge ;-)
F ö behöver du inte tacka mer. Det har varit- och är, en stor sak även för mig att ha fått vara med på den här resan.
kram och grattis/pe
Alice och Lisbeth!
Kram på er båda två. Det känns bra att se att Ni fortfarande är med.
Per-Erik!
Jag tackar väl för sjutton så mycket jag vill och det kommer jag att fortsätta med. Vad jag förstår kommer jag att få anledning till det. Det är smällar man får ta som donator. Visst är det Jakob men i rörelsens stund blev det lite fel. Rättar genast.
Hej Marika - idag är det regnigt och grått i Stockholm. Idag, för tre år sedan, var det fredag och jag stod och huttrade och grät på en balkong på sjukhuset i Härnösand. Över södra sundet lyste solen och det gnistrade kallt i snön. Det var knappt ett dygn innan min bror - Bengt-Olof, lämnade livet.
Han var den finaste människa jag känt och han slets ifrån oss alldeles för tidigt. Men han dog med absolut värdighet trots sin förbannde cancer.
Jag tänker på honom idag och jag minns alla tokigheter vi hade för oss.
Och jag tänker att vi ska vara tacksamma för den lilla stund vi har på jorden. Hjälpas åt och försöka glädjas åt det stora i det lilla. Konsten är att ödmjukt omfamna den värdighet som livet alltid ändå erbjuder och ge faan att vara så självupptagen.
Jag är inte rädd för människor av något slag, inte heller för utmaningar av alla sorter. Men jag skakar av skräck inför mänsklig bitterhet och cynism.
F ö är Louise Hofstens nya platta helt lysande.
kram/per-erik
Bästa Per-Erik!
Häromdagen när jag skrev arrendeavtal med Myran fick jag ett fantastiskt inramat foto på Bengt-Olof, det som stog på bordet på minnesstunden efter begravningen. Bengt-Olof står mitt i den stora nyvända åkern med världens minsta harv, med hörselskydd, storstövlar, grönbyxor och strålar ikapp med solen. Den sommaren, 2004, var jag och Klara mycket ute på Hemsön. BeO var lycklig. Han älskade verkligen Prästhusby. Kortet är taget fem månader innan du stog och huttrade och grät på en balkong på Härnösands sjukhus. Så fort kan en människas liv vända. Det är en fin bror du har i traktorhimlen, Per-Erik. I övrigt kan jag bara hålla med dig.
Kram Marika
Tack Marika - det du kallar "världens minsta harv" är faktiskt ett förbaskat bra och efektivt verktyg, en motordriven jordfräs på fyra hästkrafter, som nu bidar sin tid i ladugården. Den kommer du säkert att använda när du ska vända ut och in på åkerlappen framför ditt kommande hus för att så linfrön. Och så är det; livet går vidare och även brorsans gamla harv kan åstadkomma underverk!
Blir så glad när jag läser det du har skrivit. Min fd man, mina barns far, har väntat på en njure nu i snart 4 år, vi har testat oss alla som finns runt omkring men ingen passar. Denna evinnerliga väntan på att det ska hända något, vi sitter med andra ord och hoppas på att en annan människa ska dö för att han ska få ett organ. Situationen känns absurd. Lycka till med din nya njure och en riktig God Jul
Bästa Pia!
Jag förstår av fulla mitt hjärta hur det känns. Men människor dör precis lika ofta som de föds, det i sig är inte unikt. Tänk vad fantastiskt att en bit av en annan människa kan fortsätta skänka liv fast "husbonn" har gått bort så att ytterligare en får traska kvar i jordelivet. Ni önskar ju inte livet ur någon utan hoppas på att en av alla de som går bort själv (eller anhöriga) har en djup önskan att göra gott. Är det något jag lärt mig på min 40 år långa sjukdomsresa så är det att det ALLTID finns hopp, även i de svåraste stunder. Lycka till och må alla positiva vindar blåsa med er.
