MARIKAS BLOGG

Efter många om och men (berättar strax om dom) anländer jag vid nio till njurmottagningen efter att först ha varit på lab. och tagit sedvanliga prover. Det är så fint! Syster Ulrika och hennes kollegor har pyntat, dämpat belysningen och tänt massor av små ljus. Alla är på gott humör och väldans sociala. Det är så himla trevligt att komma dit så ibland känns gränsen mellan professionalitet och kamratskap som utsuddad. Jag har absolut inga problem med det och det känns inte som de heller har det. Ulrika och hennes team är oerhört duktiga på att hitta balansen. Vi fnissar och skrattar, jag gnäller och gråter men aldrig räknar någon med att jag på grund av min förförståelse, bakomliggande kunskaper, ska lista ut eller förstå sammanhang eller strategier utan allt förklaras professionellt och allting blir löst i samförstånd. ETT STORT TACK FÖR DET!!!

Hursomhelst: Idag är jag mycket nervös inför provsvaren eftersom sist hade Krea stigit till 157 och kalken till drygt  2,7. Efter dessa resultat kontaktade Dr Erland kirurgen ang. operation av bisköldkörtlarna och hon i sin tur tipsade om ett antal professorer i Uppsala. Erland fick kontakt med en av dem i torsdags och han vill träffa mig för bedömning och ev operation i början av januari. Jag var nu helt inställd på att åka till Göteborg och "fira" jul om värdena hade stigit ytterligare (vilket hade varit en liten katastrof eftersom jag ska tillbringa julen med endast Klara och Moa). Så när Ulrika kommer med utskrifterna i handen och ser så där allvarlig ut som bara hon kan, känner jag hur både tryck och puls stiger. Men så säger hon; det ser bättre ut idag! Krea 140 och kalken 2,6. Åh! Ulrika! Jag kastar mig i hennes armar och börjar nästan gråta av lycka. Jag kan fira jul i lugn och ro, utan väntan på akut inställelse till operation eller oro över kroppens hyss och spratt.



Men nu ska jag berätta en hemlighet och ni får lova att inte berätta den för någon och särskilt inte för min doktor. Jag funderade så mycket efter förra provomgången vad som kunde fått värdena att stiga så till den rimliga grad. Hade jag genomgått någon markant förändring. Jag hade inte varit sjuk, sänkan var låg, inga andra prover var konstiga. Det enda jag kom på var att jag hade börjat äta Zemplar som är ett syntetiskt D-vitamin. D-vitamin i sig höjer kalkvärdena vilket Zemplar i och för sig inte ska. Men med mina konstiga bisköldkörtlar vet man aldrig. Så på fem dagar hade jag inte tagit några Zemplar och kalken hade SJUNKIT!! Nu har den ju hoppat hit och dit väldigt länge så man vet ju inte riktigt vad som är hönan eller ägget.

Men nu ska jag avslöja nästa hemlighet. Sch! Jag tänker inte ta några Zemplar fram till fredag heller, då jag ska ta nästa sväng med prover, för att se vad som händer. Håll tummarna för att allt blir bättre.

Så var det det här med många om och men.

Tranportkonceptet Din Tur   Med Din Tur erbjuder Västernorrlands läns Trafik AB marknaden ett koncept där effektiva   och moderna transporter kombineras med mänskliga värderingar   som frihet, ekonomi, trygghet, trivsel och miljö.

Började morgonen med att försöka ta bussen från Södermalm till sjukhuset. Det gick inget vidare för den var inställd pga halkan. Jag gick inget vidare jag heller för det var verkligen blixthalt. Med små små myrsteg tog jag mig ned till navet och där gick faktiskt fyran till sjukhuset. Framme en timme senare än vanligt vilket i o f sig inte var någon katastrof. Lite hungrig blev jag eftersom jag alltid är fastande pga provtagning. Men det ordnade sig galant med en leverpastejmacka från Café Nöjet.



På väg från sjukhuset skulle jag ta vägen om Sveriges Radio och lämna in en påse klappar till Myran för vidare transport till pappa i Härnösand. Tog bussen eftersom det var så himla halt. Plingade vid rondellen men bussen stannade inte på hållplatsen utanför Konsum på Riddargatan så jag tjoade att jag ville av. Då tvärnitar chauffören i halkan!! Ja, ni kan ju bara gissa vad som händer. Bussen glider okontrollerat, ställer sig på tvären tvärs över hela vägen och glider till dess att den tar stopp mot en trafikskylt i en refug. Där går jag av och skyndar upp mot Sveriges Radio, jag kan ju ändå inget göra och tänker hinna med nästa buss mot stan vilket jag gör. Väl nere i stan vid bron över navet blir det plötsligt en väldig smäll och ett tvärstopp. Vi har krockat med en framförvarande bil som plötsligt tvärstannat. Alla passagerare liksom flyger framåt och eftersom det är en sån där tvådelad buss blir det extra schvung framåt. Tre sekunder senare slungas allihopa bakåt vid nästa smäll. Då har vi blivit inkörda i av bakomvarande buss så glassplittret flyger och nackarna känns lagom möra. Chauffören hävdar att bussen ska fortsätta trots skadorna ( ingen person kom dock till någon värre skada) så jag sitter kvar. Men det drar ut på tiden och då ser jag att Matforsbussen precis ska gå så jag springer över till den. Precis när jag hoppat på så startar den och ....BANG! Bussen som körde in i den förra håller på att parkera men har helt krossad framruta så jag gissar att chauffören inte ser så värst mycket. FYRA BUSSKROCKAR PÅ TVÅ KILOMETER. Hem. Ut med vovven. Och tar nästa buss till stan för att fika med Myrans dotter Clara. Vi blir ett helt litet gäng med döttrar och kompisar som fikar på City Café långt från de nya galleriornas julhets. Urmusigt!

---

---