3 januari: Börjar i dur och slutar i moll.
Började min dag på, numera traditionsenligt sätt, med resa till lab. och njurmedicin.
Först ett par timmars väntan på provsvar och sen kommer syster Ulrika och kallar in mig på ett rum och berättar att hon har glada nyheter. Som små vita duvor flyger oron ur mitt bröst och jag befinner mig vid randen av glädjens källa. Kalket är 2,47 vilket är normalvärde, för första gången på många, många år!!!! Kreat är 130 dvs nästan 30 enheter lägre än för ett par veckor sedan. Med lätta steg kan jag skutta fram åtminstonde i tio dagar till nästa provtagningstillfälle, trodde jag....
Tar bussen raka vägen hem och anländer precis samtidigt som min kamrat Britta från Rimbo...
....som ska hämta lille Tim som förgyllt vår vardag i tre veckor. En alldeles underbar vovve får sina sista Frollic och lastas in i bagaget på Toyotan. Du är välkommen tillbaks precis när du vill lille vän.
Så sover bara en trygg hund....
När jag följt Toyotan med blicken, slutat vinka och vänder mig om för att stänga dörren så ringer telefonen...
....åh nej. Aj, det sliter och värker men jag behåller fattningen samtalet igenom. Sen förlamas och överväldigas jag av sorgen. Ytterligare en arbetskamrat har lämnat oss alldeles för tidigt. Hur kan ett liv slockna på en sekund? Och varför, varför hinner vi människor aldrig säga sådant till varandra som verkligen behöver sägas för att värma våra stundom frusna hjärtan.
TILL MIN KÄRA KOLLEGA KARIN NEWBERG
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr'n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
http://www.biarne.nu/hostvisa.html
....eller blunda och lyssna på den här...
http://www.youtube.com/watch?v=vsa_xWLOghg
....och kanske kan du samtidigt låta försoningens tankar vandra vid din sida...
... i sorgens stund är livet som allra mest närvarande. Precis lika närvarande som livet är när himlen öppnar sig vid ett barns födelse. Detta är det mysterium vi som människor fjättrats vid. Att döden är lika ounviklig som födelsen. Vi är aldrig så lika varandra som inför döden och som vid vår egen och våra barns födelse.
Kanske finns det en djupare tanke i detta oundvikliga faktum. Att vi nog är ämnade att ta bättre vara på varandra under den lilla transportsträcka som vi kallar livet....
Så - Tänd ett ljus för minnet av din kamrat Marika! Och låt det brinna för alla oss som ännu har förmånen att få leva i denna stund och i detta nu. Du och alla andra. Vi.
kram/per-erik
Bästa Per-Erik!
Tänk att du alltid finns där. Min vän i cyberspace, i magen och i livet. Så mycket död vi gått igenom men även så mycket liv. Jag tror det blir ett ständigt brinnande ljus för oss alla, i himlen och på jorden, i mormorstorpet för nu är allt skickat till Bruno. Tusen miljoners kramar till dig och hela din familj.
