9 sep: Min lilla Ängla-mamma.
Mamma Marianne och Pappa Harry på Klaras skolavslutning 2006 strax innan Mamma ramlar.
Idag för precis ett år sedan, den 9 september 2006, ringde pappa från Härnösand och sa att nu är nog Marianne riktigt dålig. De hade precis återvänt från en kryssning i Östeuropa och endast varit hemma ett par dagar. Innan resan precis när taxin till flyget stog och väntade, hade Mamma tappat balansen och ramlat handlöst baklänges in i en garderobsdörr när hon skulle ta på sig strumporna. Hon har alltid varit tapper och sällan klagat så trots svåra ryggsmärtor hoppade hon in i taxin och for iväg mot äventyret. Flera gånger under resan fick hon uppsöka olika läkare runt om i Europa för sina smärtor och rörelsesvårigheter.
Det var dessvärre inte första gången hon föll handlöst. När vi var på väg till kyrkan på Klaras skolavslutning i fjol så bara föll hon helt plötsligt och utan förvarning. Rakt ner i backen med ansiktet först. Hon snubblade liksom inte och det fanns inget att snava på. Hon bara låg där med ansiktet i gruset och rörde sig inte. Jag kände på pulsen som var lite snabb men jämn och stabil. Hon ville inte resa sig och var lite svårkontaktad. Tänkte att det måste ha varit ett plötsligt blodtrycksfall eller kanske en liten stroke. Mamma ville ligga kvar en stund på marken. Satte mig bredvid och klappade på henne och ringde Harry som höll på att parkera bilen och sa att nu fick han nog ta och åka med mamma till sjukhuset.
Medan jag satt där bredvid henne, la hennes huvud åt sidan så hon fick något vackert att titta på, de skira björkarna utanför kyrkan, och försökte skapa en liten oas av lugn rusade folk fram. Jag försökte med mitt kroppspråk visa att jag hade situationen under kontroll. Jag ville bara bygga en liten avgränsad plats av lugn och tillit men människor drogs till den lilla avtuppade damen som flugor till en sockerbit. Alla ropade med röster i falsett att de kunde ringa ambulans, att hon inte kunde ligga på backen och skulle hon det så skulle hon ligga i framstupa-sidoläge och tusen andra förslag. Jag upprepade att situationen var under kontroll och att bil var på väg för att ta henne till sjukhus. Men ingen tycktes höra. Jag struntade i dem och fortsatte att smeka min lilla Mamma på kinden och prata lugnande medan jag funderade över för vems skull de höjde sina röster. Var det utifrån ett altruistiskt behov av att verkligen hjälpa eller var det mer "se mig, jag vet, jag kan".
Harry kom med bilen och Mamma kom upp på benen och satte sig i framsätet och var åter kontaktbar och visste precis vad som hänt. Själv var jag tvungen att stanna och möta Klara som ännu inte kommit ut ur kyrkan. Jag uppmanade dem att se till att man på sjukhuset MÅSTE ta ett blodtryck, ett EKG och gärna en bild på hjärnan. Ett neurologstatus skulle väl inte heller vara för mycket begärt. Men...MAN GJORDE INGENTING!! Man tvättade inte ens hennes sår!!
Hursomhelst. Vid samtalet på kvällen den 9 september beställde jag genast en ambulans och sa till Harry att jag möter henne på sjukhuset i Sundsvall. Vid tiotiden på kvällen möttes vi på akuten och fick ett spartanskt undersökningsrum tilldelat oss. Den här gången tog man sedvanliga prover, gjorde ett enkelt neurologstatus som inte indikerade några bortfallssymtom (förlamningar, talsvårigheter eller problem med koordinationen). Medan jag satt där vid hennes sida kände jag att hon snabbt blev sämre. Det var som en lätt dimma lade sig över henne, hon blev tröttare och tröttare och det tog längre tid för henne att reagera. Lilla Gumman, vad utlämnad hon var. Sist jag träffade henne var hon glad och sprallig och hoppade och gjorde kullerbyttor runt staketet ute vid Lotsstugan.
Harry, Marika, Klara, Marianne och Tom i Notsand.
Efter ett par timmar kom läkaren in och förklarade att man ville behålla henne för observation över natten. Men jag som satt och såg min mamma sakta glida ifrån mig bad att de skulle göra en datortomografi för någonting var väldigt fel. Man sa att det inte gick mitt i natten, att det fanns för lite folk osv. Men då sa jag att jag går inte härifrån förrän ni har tittat på någon slags bild över hennes hjärna. Klockan ett på natten gjordes en enklare undersökning på röntgen och vi hann inte mer än tillbaka till akuten för att omedelbart uppmanas att vända åter till röntgen. Den här gången gjordes en ordentlig kontraströntgen som visade att Mamma hade en stor tumör på lilla hjärnan.
Hon blev kvar på Sundsvalls sjukhus i tre veckor i väntan på plats på neurokirurgen i Umeå för operation. Första veckan stog hon fortfarande på benen och kunde gå med lite stöd. Sista veckan innan Umeå var hon helt sängliggande och kunde pga sina balanssvårigheter inte ens stå bredvid sängen. Det blev också mycket svårare att föra samtal med henne. Hon hörde nog allt på rätt sätt men det var som att hennes egna ord inte riktigt funkade hela vägen från hjärnan och ut. Men hela tiden var hon vid förvånansvärt gott mod och aldrig svek hennes humor. Det kändes som allting gick mycket fort men tumören hade nog funnits där länge. Många händelser fick sin förklaring i och med diagnosen. Vi pratade väldigt mycket på sjukhuset och hon berättade att hon känd på sig att det var hennes sista sommar. Hon hade vävt sin sista väv, satt sina sista grönsaker, åkt på sin sista utlandsresa osv. Aldrig ett ögonblick var hon bitter eller kände ånger. Hon tyckte att hon levt ett rikt liv och framförallt hade hon ingen som helst längtan framåt. Hon var så fullt och fast övertygad om att hon var klar. Meningen var ju att hon skulle till Umeå för operation men på något intiutivt sätt kändes det redan här som slutet var oundvikligt nära.
Jag följde med henne till Umeå. Hon sov större delen av resan och jag satt bredvid i ambulansen och klappade henne och höll henne handen. Kanske mest för min egen skull. Vi blev väl mottagna på neurokirurgen av Dr Ridderheim med personal och väl där utfördes en rad undersökningar. Efter tre dagar kom Dr Ridderheim in med sammanbiten min och bad att få prata med mig i enrum. Det kändes helt fel, handlade det om min mamma så skulle hon naturligtvis vara med vid samtalet. Sängen drogs in i samtalsrummet, jag satte mig på sängkanten och tog hennes hand och en mycket tung skymning sänkte sig över rummet. Tumören gick inte att operera! Inte pga läge eller storlek utan pga hennes blodsjukdom som var allvarligare än vi kunde ana. Hennes blod saknade koagulationsförmåga så hon skulle förblöda vid en ev operation. Utan operation skulle hon i bästa fall klara sig fram till jul. Jag tror vi förstog båda, jag och Mamma, att det var det beskedet vi skulle få när vi kallades in. Gråten satt som en kramp i halsen och tårarna vilade på undre fransraden. Jag tittade på min lilla, lilla Mamma som låg där med stora ögon. Ingen av oss sa någonting. Till slut frågade jag henne om hon förstog vad doktorn hade sagt. "Ja, han sa att jag ska dö", svarade hon klart och tydligt. Då kom tårarna, mina, inte mammas. Jag tror inte att hon grät på hela tiden.
Det blev någon vecka till i Sundsvall innan det blev klart med hemtjänst och säng och annat nödvändigt hemma på Carlgrensvägen i Härnösand. Pappa ordnade till hennes arbetsrum där utsikten är som vackrast men hon kände aldrig riktigt igen sig. Hon kunde inte förstå att hon var i det hem hon hade bott i över 40 år och som hon lagt ner så mycket engageman på att inreda och göra fint. Pappa och personalen från hemtjänsten tog väl hand om henne. Jag återgick i jobb och åkte upp så fort jag hade tid. Under hennes sjukdomstid operade jag in min dialyskateter, låg inne och lärde mig sköta den och jag fick tiden för transplantationen. Känner att det blev lite mycket och har en aning dåligt samvete för att jag inte hann med henne som jag skulle velat.
Hon fick mycket mediciner under den här tiden och med dom en hel rad biverkningar. Hon blev bla alldeles luden i ansiktet, små vita fjun på hela kinderna, mycket tunn och silkespapperslik hud, lite rund i ansiktet (cortisonet) och svamp i munnen (ingen mat smakade riktigt bra). Jag satt ofta och tittade på henne länge och liksom memorerade hur hon såg ut. Idag, när jag själv äter alla mina mediciner, har jag precis samma biverkningar. Från början var det oerhört svårt eftersom jag identifierade dem så mycket med min döende mamma. Det är fortfarande frustrerande och berättar varje gång jag tittar mig i spegeln att livet är ändligt.
På morgonen den 6 mars i år åkte jag och Moa upp till Härnösand. Genast när jag satte mig på sängkanten kände jag att nu har vi endast några timmar kvar tillsammans. Mamma var alldeles lugn. Jag gav henne massage i ansiktet och nacken. Det tyckte hon var mycket skönt. Vi bara satt där. Jag i sängen och Moa bredvid på en stol. Vi ringde Tove för att berätta hur det var. Hon skulle komma så fort hon kunde. Klara hade avböjt att följa med. När klockan var ungefär tio ställde sig en ängel på tröskeln och berättade att nu var det dags. Jag gick och sa till Harry och sedan la jag mig bredvid mamma och sa att; "Nu kommer du att bli en ängel så nu måste vi säga hejdå". Hon kved lite till svar och somnade sedan mycket lugnt och stilla. Vi bäddade fint, tände ett ljus, satte fram en fin bild på henne när hon var som allra mest levande. Precis när det var klart kom Tove.
Mamma gav mig något mycket värdefullt under den sista tiden i livet. Hon visade att man kan möta döden utan ångest, att man kan sluta livet utan bitterhet, att man kan försonas med sitt liv som det blev trots att det innehåller både lycka, vemod, svårigheter, hat, slit och mycket vardag, en del bra val, andra mindre goda men att livet ändå till största delen varit gott. Att ha sin mamma som förebild i denna svåra situation som det inte på något vis går att öva sig inför är en oerhörd rikedom.
Kommentarer
Trackback
