29 september: Tisdagens provresultat och lite andra tankar som plötsligt dök upp.
Hur än livet än ter sig finns det ALLTID ett utrymme för att själv ta tag i styrspakarna och avgöra vilken färdriktning man vill ta. Man kan till exempel bestämma sig för att aldrig bli ett offer för omständigheterna även om man har aldrig så små möjligheter att påverka dem. Man kan nämligen alltid ta ställning till HUR man vill förhålla sig till det som händer. Om livet leker eller om sjukdom eller t.om. döden knackar på ens dörr så har man alltid ett val. Kanske kan man inte välja bort det som händer men man kan välja att försona sig med det bagage som livet skänkt en. Man kan välja att se och värdera det som har verklig betydelse i ens liv. Ofta är det små, mindre märkvärdiga saker. (Nu började det spöregna så jag öppnar dörren precis bredvid där jag sitter så att både ljudet och doften kommer in till mig och så stoppar jag en likörpralin i munnen).
För en del år sedan hade jag och en kollega en grupp med mycket erfarna skötare i en kurs "psykiatrisk omvårdnad". Under den ettåriga kursen jobbade de i två veckor och kom in till skolan två dagar varannan vecka för teoretiska studier. Vi hade tidigt bestämt att kursen skulle löpa som en parallellprocess med deras arbete. En av de första uppgifterna de fick var att fundera och försöka formulera sina individuella tankar om livets mening och vad som är riktigt viktigt i livet. De tyckte uppgiften var lite konstig och hade nog väntat sig att redan från start bli mer teoretiskt "matade". Hursomhelst visade det sig att det de upplevde som riktigt, riktigt viktigt i livet var den egna hälsan men framförallt att barnen fick vara friska. Viktigt var också att få sitta vid en bryga och vicka med tårna i sommarsjön, att ha tid och ork för sin familj, att vara ett gott stöd för sina barn och att ta väl hand om sina vänner. INGEN tyckte att rikedom eller materiella ting var viktigt. Under de kommande två arbetsveckorna fick de som uppdrag att ställa samma frågor till sina patienter som de själva fått. Patienterna representrade de flesta psykiatriska diagnoser; människor i akut kris, personer i djupa depressioner, andra hade drabbats av krångliga psykoser med hallucinationer och förföljelseidéer men ALLA hade det gemensamt att de svarade precis likadant som personalen hade svarat. INGEN av patienterna längtade heller efter materiella ting eller pengar. Detta gemensamma faktum kom att utgöra kursens språngbräda. Det visade sig vara ett genialt grepp. I alla fortsatta diskussioner löpte liksom livets värden som en röd tråd och jag tror de studerande under det kommande året fick möjlighet att formulera sina egna värdegrunder, sin människosyn och framförallt sina egna bevekelsegrunder i olika sammanhang.
Jag tror att det är viktigt att man i tid funderar kring hur man vill ha sitt eget liv och tar tag i sina egna styrspakar så att man inte behöver drabbas av ånger och skuld när tiden krymper. Oavsett vilken historia man har, man kan nämligen aldrig göra om den man kan bara själv välja hur man vill förhålla sig till sin historia - och till livets fortsättning. Och här gäller att aldrig, aldrig ge upp. Man ska födas, man ska dö och däremellan vara en ytterst betydelsefull länk mellan sina föräldrar och sina barn. Det uppdraget är det viktigaste man har. På andra plats kommer (på första om man inte har egna barn) att vara solidarisk med sina medmänniskor och att efter bästa förmåga och personlig mognad försöka vara en god förebild.
I mötet med andra människor är det viktigt att inte iaktta dem utifrån sitt eget perspektiv och normsystem utan att istället för att se dem framför sig ställa sig bredvid och betrakta världen ur deras perspektiv utifrån deras livsbagage. Jag tror att det ökar ens förmåga till inlevelse, empati och ödmjukhet. En av mina favoritförfattare uttrycker det så här:
"Människors möte innehåller alltid berättelser. Man kan säga att det är berättelserna som möts, även om man bara någon gång får höra dem skildras. Ibland när jag rör mig i tunnelbanan och människor strömmar emot mig så kan jag tänka: var och en av alla dessa tusentals människor har en spännande historia att berätta. Vilken rikedom!
Varje gång vi för samtal i ett professionellt sammanhang står vi inför en del av denna rikedom. Och vi har privilegiet att ta del av berättelserna. Det är ju vad som sker när vi för våra professionella samtal, vad det än är vi vill uppnå med samtalet.
För varje sådant samtal finns minst två historier. Var och en av oss har sin historia liksom var och en av våra klienter har sin historia.
Du som i Ditt yrke för sådana samtal, hur ser Din historia ut? Har Du någon gång funderat över det? Varför är Du här, anställd vid denna arbetsplats, verksam på denna mottagning? Hur har Du egentligen kommit till detta rum, just nu? På vilket sätt utgör Din väg hit ett kapitel i Din egen historia, den berättelse som är Du?"
Crafoord, C. (1996). Människan är en berättelse. Köping. Natur och Kultur.
http://www.bokrecension.se/9127041077
Det här var en del av mina alldeles privata tankar som plötsligt dök upp efter två glas vin en alldeles ensam och ljuvligt avslappnad lördagkväll i slutet av september i nådens år 2007. Hur ser Dina tankar ut?
Vilka tänkvärda ord du skriver. Jag håller med om att man måste ta vara på sitt eget liv och leva det efter bästa förmåga. Man har ju bara ett liv. Dina ord stärker mig nu när min ångest börjar sätta in inför våran resa. Vi skall klara det och sedan kan livet bara bli bättre. Jag skall inte heller ge upp.
Elisabeth!
Jag förstår precis hur du känner det. Men som tur är, är ångest aldrig farlig, bara ett sätt för själen att tala om för en att nu har man plötsligt inte full kontroll på allting. Man står inför något nytt man inte har erfarenhet av och då saknar man av naturliga skäl instrument att handskas med allt som händer. Det är helt i sin ordning. Och framförallt så går det över.
Tusen kramar och lycka till.
Kloka tankar.
I mitt dagliga arbete träffar jag människor vars livshistoria handlar om överlevnad utifrån sämsta tänkbara förutsättningar. Jag möter människor som i sin barndom utsatts för vanvård i den sociala baranvården mellan 1945-1980. I den statliga utredning jag jobbar med kommer, om ett par år, dessa livsöden att finnas att läsa om. Och förhoppningsvis kommer då också ett erkännande och en upprättelse för dessa tusentals människor som föddes in i fattigdom och utanförskap och som det svenska folkhemmet inte kunde hantera.
Det handlar om människor som har två gemensamma nämnare; 1) De har bestulits på de allra mest elementära förutsättningarna för att växa upp till vuxna och fria människor. 2) De har, trots hugg och slag, övergrepp och ensamhet orkat hålla kvar i livstråden.
De fyller mig med en stor ödmjukhet trots sina skador, fobier, bitterhet och nojor.
Och jag anar, om så bara i korta glimtar, vad det ytterst handlar om; mitt liv i ditt och ditt liv i mitt.
Jag kan därför aldrig bli mänskligt rik utan DIN hjälp och din förståelse, omsorg och förlåtelse.
Kalla det Gud, kalla det Mohammed, kalla det vad du vill. Sätt upp alla regler på stentavlor eller pergament.
Det kvittar om inte DU finns.
Nära.
Elisabeth - Hälsa Kent att jag vill att vi träffas och snackar hundar när ni kommer hem efter Göteborg.
Lycka till - det kommer att gå bra!
/per-erik
