MARIKAS BLOGG

 
Sidsjövägen i morgondimma.

Efter en tidig morgonpromenad kommer Tove och hämtar mig 07.10. Hon har jobbat natten på Rättspsyk. och ska hem och lösa av Tord (Klaras pappa) som sovit hos Olga och Vera i natt. Själv ska jag till lab. på sjukhuset och kolla vita blodkroppar och koncentrationen av Sand-Immun.

Numera får jag ta mina prover på klin.kem.lab. istället för på njurmedicin. Jag räknas liksom som frisk fast jag är starkt immunsuprimerad (har alltså ordentligt nedsatt motståndskraft). Det är väldigt mycket folk i väntrummet och många hostar slemmigt rakt ut utan att hålla för munnen. Det känns som att sitta i ett jättekoncentrat av flygande virus. En halvtimme får jag vänta i detta smittinferno. Kanske är jag överkänslig men jag har ju varit så oerhört noga med hygienen både för att slippa bli sjuk men framförallt av respekt för Per-Eriks gåva. Den är ju fullständigt oersättlig och jag vårdar den som ett dibarn. Jag ger den kärlek och omvårdnad och skyddar den från alla farligheter. Den ska trivas i mig och vilja bo kvar länge länge.

Det är också meningen att jag ska åka buss numera men med alla höstförkylningar vill jag inte det. Det blir alltså en sju kilometers promenad hem från sjukhuset. Klockan tre ska jag vara tillbaka igen, får se hur jag ordnar det, om det blir en promenad till...och en till därifrån. Det blir drygt 2 mil det.

Jo, klockan tre idag ska jag träffa ett annat par som ska gå igenom samma sak som jag och Per-Erik. En kvinna som ska få en njure av sin man. Vi har haft lite kontakt på telefon och det ska bli fantastiskt trevligt att träffa dem. Hon låter så rar och vi delar så många upplevelser kring våra respektive njursjukdomar. Det Per-Erik och jag saknade mest av allt var några som hade gått igenom samma sak som man kunde prata med. Vi sökte även patientberättelser på nätet men det var svårt att finna. Även om varje människas upplevelse är individuell och varje transplantation fäljer sina egna mönster tror jag att det kan vara värdefullt att ha någon som stöd som vet vad det handlar om.

När jag undervisar (i omvårdnad) brukar jag säga att det omöjligt att vara fullt ut empatisk med situationer man själv inte erfarit. Man kan förstå att vissa situationer är svåra, ångestskapande, komplicerade osv. men inte hur. Därmed inte sagt att man inte kan hjälpa och stötta sina medmänniskor utan att ha erfarit samma saker. Nya perspektiv kan vara nog så viktiga.

Efter träffen på sjukhuset ska jag gå ner på stan och köpa presenter till Klara Fina Rullgardina som blir tvättäkta "fjortis" på lördag.  Ett litet kalas i all enkelhet med de närmaste blir det. Precis som hon vill. Tiden med fiskdammar, disko, frågeslingor, godispåsar och ballonger är defenitivt över (efter typ 30 år av barnkalas, även det en ny fas).

                                               
                                                Klara Fina Rullgardina alias Hulda

---