4 oktober: Prover och publiceringar.
Promenerade iväg till sjukhuset vid kvart i sju i går morse. Vill vara så tidigt som möjligt på lab. för att slippa konfronteras med så mycket kusar i dessa förkylningstider. Fick komma in redan tjugo i åtta trots att de öppnar först åtta. Tack lab. för den omtanken. Resultatet av proverna var rätt så OK. Blodvärdet håller sig bra. KREA 115, bra, men går nog att få ner ytterligare. Vita blodkroppar inom normalvärdet men kalken ligger fortfarande högt. Gissar att den nya medicinen (Mimpara) får effekt på sikt. Men njuren ligger tryggt kvar på sin plats och visar inga tecken på att stötas bort. Det är det viktigaste av allt. Den är för övrigt väldigt stor där den ligger i ljumsken. Jag känner den när jag böjer mig framåt. Ska det vara så doktorn?
Promenerade hem igen efter att ha tittat upp en liten sväng till systrarna på njurmottagningen.
Jag förstår inte, men respekterar, hur man kan bli deprimerad på hösten. Det är ju så underbart vackert och doftar så fantastiskt gott. Allt glimmar som guld i solen som lyser varendaste dag. Vilka färger! Vilken luft! Och alldeles lagom temperatur att ta långpromenader i. Det är som att hela naturen kallar till uppmaning: "Ta varje tillfälle i akt att fylla dig med ork, uthållighet, tillit och tålamod. Snart kommer den långa mörka vintern. Fyll dig med färger, dofter, ljud och möten. Bädda ordentligt i ditt inre så du orkar med den nordliga vintern".
I tisdags publicerades artikeln i Aftonbladet vilken jag inte kommer att kommentera ytterligare. Det enda uppsåt jag och Per-Erik har är att få ut information om behovet av organ till donation och kanske till och med väcka tanken på att man kan donera njurar redan i levandes livet och att det är tämligen odramatiskt. Samt att få ut adressen till http://www.livsviktigt.se/ . Vi har också fått lära oss att det är mycket viktigt att det finns personer som framträder med sina egna berättelser så att människor får någon att identifiera sig med. Då är det lättare att fatta beslut om hur man själv vill ställa sig till svåra existensiella frågor. Kan vi medverka till att en enda människa fattar ett beslut om att skänka sina organ efter livets slut så är det värt alla konstiga vinklingar i tidningarna och alla märkliga löpsedlar.
Per-Erik är nominerad som hjälte (vilket vi inte visste skulle bli en konsekvens av intervjun) i Aftonbladet. Han är hjälte i sina egna ögon (och i mina, självklart) och det räcker för honom. Den verkliga hjältinnan i denna transplantationsresa är Per-Eriks fru Ulrika. Hon är så fantastisk och en större förebild än vad både jag och Per-Erik någonsin kan bli. Hon står tryggt och kärleksfullt vid Per-Eriks sida hela tiden. Hon bemöter mig med en makalös respekt. Jag gissar att hon tvingas möta och svara på mängder av frågor både från nära och mer perifera personer. Hon gör allt i det tysta utan någon publicitet. Hon är så god. Är det någon som borde bli nominerad som vardagshjälte så är det Ulrika.
Om någon mot förmodan är intressead av att läsa artikeln i Aftonbladet så hittar ni den på länken nedan. Där finner man även länken till webb-TV vilken innehåller en intervju med Per-Erik.
www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article910570.ab
Nya prover till veckan. Återkommer med rapport efter det om inget oförhappandes inträffar.
Jag köpte aftonbladet i tisdags. Det många av mina bekanta och arbetskamrater som kommenterat eran artikel. Det tyder ju på att många läser det. Jag tror och hoppas att ni skall få några (förhoppningsvis många) att ta ställning i frågan om donation. Ni två är superbra förebilder för oss njursjuka. Tack för att ni ställer upp i media.
Idag tänker jag särskilt på Kent från Kramfors....
...och jag tänker på Elisabeth alla dagar.
Jag menade bara att jag tänkte på Kent, eftersom det idag är exakt en vecka innan....
TACK FÖR ATT NI TÄNKER PÅ OSS. Ni vet ju vad vi skall gå igenom, och dagarna krymper så otroligt fort nu på slutet. Jag skulle vilja kunna trolla, så att vi redan vore på andra sidan redan. Tyvärr är jag ingen trollkarl...
Bästa Elisabeth!
Det finurliga är att tiden går precis lika fort efteråt. På lördag om en vecka är ni uppe och går igen. Jag gissar att de redan tagit bort Kents kateter då och att din blir borttagen. Allt har gått bra och Kent räknas även han till hjältarnas skara och du kommer att på sikt må bättre och bättre. Bli inte orolig om det inte händer så mycket medan du är kvar i Göteborg. Det kommer tids nog. Låt er inte skrämmas av medpatienternas livsöden, tänk på att Sahlgrenska utgör ett koncentrat av de patienter som har det svårast. Eller som en sjuksköterska sa till mig: de flesta ser vi aldrig mer än en gång. Skickar ett mejl till er innan ni åker. Vi tänker på er HELA tiden.
Tusen kramar Marika
