MARIKAS BLOGG

När jag startade bloggen var syftet att hålla arbetskamrater, nära och kära informerade om förloppet i samband med transplantationen. Det var många som ville att jag skulle höra av mig efteråt (jag är väldigt rörd över det intresset) och berätta hur allt gått. Jag har aldrig varit mycket för att prata om mig själv (tro det eller ej) eller min sjukdom. Jag bär på en otrolig integritet och en stor rädsla för att belasta andra med mina problem och funderingar.

Jag skrev redan i introduktionen att jag omöjligt kunde överskåda konsekvenserna av att skriva blogg eftersom detta var ett helt nytt instrument för mig. Jag var lite rädd för att det skulle vara svårt att hitta gränsen för vad jag kan stå för på sikt och vad som känns relevant i stunden. Detta har inte varit något problem. Att skriva blogg är fantastiskt. Man kan helt och hållet i lugn och ro avgöra vad man har lust att offentliggöra och vad man vill ha kvar i sina egna mörka vrår och ffa slipper man följdfrågor. 

Bloggen har kommit att utvecklas till en blandning av mina tankar och rapporter, Per-Eriks reflektioner och tillstånd. Efter alla artikar där bloggadressen förekommit har den fått fungera som uppmaning och upprop till alla läsare att ta ställning i donationsfrågan, denna funktion kan jag själv tycka är den allra viktigaste.

Det allra bästa för egen del är alla nya och gamla möten som ägt rum tack vare bloggen. Jag har fått den fantastiska favören att lära känna E. och K. som för tillfället vistas på Sahlgrenska efter E:s transplantation. Både jag och Per-Erik upplever det som mycket givande att få kontakt med ett par som står i en liknande situation som oss. Dessutom är de verkligen jätterara. Häromdagen när jag satt på njurmedicin och väntade på att syster Ulrika skulle fixa iordning pentacarinat för inandning var det en kvinna som sa; Är det Marika? Vi hinner dessvärre bara prata en mycket kort stund men jag får veta att hon  är den andra i Västernorrland som fått en ny njure. Det ger en liksom perspektiv av att ha en bild av dem som genomgår samma öde. Du får mycket gärna höra av dig om du läser detta. Även en mängd nya och gamla studenter hör av sig via bloggen och det tycker jag är fantastiskt kul. Många skriver; Jag vet inte om du kommer ihåg mig...men det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag gör. Allihop, under förutsättning att ni varit på föreläsningar eller seminarier.



Ytterligare ett fantastiskt bloggmöte är min låtsassyster (hon kallade sig själv det och jag blev så glad) Eva som hörde av sig. När jag var omkring tio-elva år bodde jag i fosterfamilj (be mig inte förklara varför) hos Osvald och Agda i Öje, Stigsjö. Jag hade det mycket bra där och blev väl omhändertagen. Lärde mig handmjölka, baka tunnbröd, jobba med yxa och svans i skogen och jag skrek och grät när kalven skulle gå på slakt så den fick stanna i lagårn. Och jag med som vägrade lämna den och sov en hel natt i boxen. Hursomhelst så är Eva dotter till Osvald och Agda och hade min mamma som textillärare inne i Härnösand när hon var i tidiga tonåren. Jag har funderat väldigt mycket över hur det blev för Osvald och Agda och det har jag nu fått svar på.

Sen finns det en hoper viktiga till som hört av sig. Tex Anita som faktiskt bodde med mig och Per-Erik ett kort tag i en liten pytteetta på Kristinehovsgatan vid Hornstull på den tiden det begav sig. Vi flyttade alla till Sundsvall (Anita till Alnön) i december -80 men Anita återvände ganska snart till Stockholm och har funnits där sedan dess. Jag blev jätteglad att du hörde av dig Anita men jag tror att jag har både fel telefonnummer och mailadress.

Några nämnda men inga glömda. Jag är lika glad för alla som har hört av sig. Ni värmer mitt hjärta. Jag hade verkligen inte alls förväntat mig denna uppmärksamhet. Jag blir lite blyg och tycker att det är genant när uppmärksamheten riktas så mot min person. Därför är det också väldigt tudelat att överhuvudtaget skriva blogg. Det blir väldigt mycket jag och jag. Samtidigt som jag möter människor varje dag som med stort intresse följer bloggen och ivrigt väntar på nästa inlägg. Det är också ett ansvar. Jag har bestämt att jag ska skriva kontinuerligt till det har gått sex månader efter transplantationen sedan kommer rapporterna glesare, kanske varannan vecka till det har gåt ett år och sen får vi se....

---