26 maj: Njurliga gripen i Pakistan.
Fattiga och Rika. Njurliga gripen i Pakistan
Ur ett nyhetstelegram lördag innan operationen:
Nio personer, bland dem fyra läkare, har gripits i Pakistan misstänkta för att ha stulit njurar från folk för transplantation. Sjukvårdsexpertis kallar ibland Pakistan för världens "njurbasar": det är inte olagligt att sälja njurar från levande donatorer där. Men i det aktuella fallet i staden Lahore ska de ansvariga för handeln ha lurat och drogat donatorerna. Malik Muhammad Iqbal, polismästare i Lahore, uppger att det var fattiga människor som utsattes för behandlingen.
Ligan avslöjades i fredags sedan en 22-årig man lyckats fly från ett hus i Lahore där verksamheten pågick. När polisen gjorde husundersökning hittades tio personer som hölls kvar mot sin vilja. Fyra av dem hade berövats en njure. 22-åringen uppger att han lurades med av personer som lovade honom jobb och att han sedan blev drogad med injektioner.
De läkare som misstänks vara inblandade i hanteringen är anställda vid två privatsjukhus. Det finns ett lagförslag under behandling i Pakistans parlament som syftar till att reglera också den hittills lagliga handeln med organ.
"TT-Reuter"
Aldrig har världens orättvisor känts så direkt på min egen hud som efter att ha läst detta idag, tre dagar innan min och Marikas gemensamma operation i välfärdens kirurgiska finrum. Aldrig har just tanken om den gemensamma välfärden, varit så självklar som just idag.
Fattiga och rika. Så ser vår värld ut. Däri ligger problemet, och däri ligger också en möjlig lösning - drömmen om att en anständig och rättvis fördelning. För under asfalten finns en strand....
För många år sedan träffade jag en ung 11-årig pakistansk pojke. Hans namn var Iqbal Mashih och han kom att bli symbol för de miljoner barnslavar han representerade efter ett berömt tal i FN:s generalförsamling. Jag minns särskilt hans ögon och blick. Den var en märklig blandning av en spjuveraktig 11-årings och en mycket gammal mans trötta uppgivenhet. Han berättade levande om barnslaveriets helvete i Pakistans mattfabriker under den intervju jag gjorde. Ibland tystnade han, verkade tänka på något helt annat. Han sa att han gärna skulle vilja bo i Sverige för han hade sett ett skyltfönster med cyklar och sportgrejer och ett så rikt land som Sverige måste vara bra för barn att växa upp i. Fast han tyckte att det var kallt här också. Och alldeles för glest med folk på gatorna.
Hans dröm var att bli advokat som vuxen.
Ett halvår senare hittades han död, skjuten och slängd i ett dike i sin hemby i Pakistan. Han hade skjutits från en bil när han var ute och vinglade på en rostig gammal cykel som han skruvat ihop av lite hittegods.
Ett fyllo i byn påstods vara mördaren, och fängslades oickså i några år. Fyllot hade duktiga advokater och vilka som betalde deras omkostnader blev aldrig klarlagt.
Iqbal Mashih talade en gång i FN:s generalförsamliing om sin generations livsvillkor.
Hans röst var klar som kristall då han avslutade sitt tal med den enda giltiga fråga en 11-årig pojke som Iqball behövde ställa ; Om detta är den värld vi förväntas leva i, varför gav ni oss då överhuvdtaget liv?
Kram/pe
./.
