26 maj: 4 dagar kvar!
Oron ökar igen. Några dagar har gått i fnittret och flamsets tecken men idag har verkligheten trängt undan eskapismen. Ställde mig framför spegeln i morse och såg något som mest liknade Muminmamman. Små öron, en stor putande mage och ett par jättestora fötter längst ner. Ingen svans därbak men motsvarande i plast där fram. So what! Det är ju Gud bevars insidan som räknas. Oh shit! Hur kul är den på en skala.
Biter mig fast i bordskanten för att inte falla ner i självömkans mörka träsk. Från att ha varit en seg ardenner blir jag alltmer hudlös. Tårarna ligger i ögonvrån mest hela tiden och minsta lilla motgång får världen att rasa. I natt har sömnen varit usel och marorna har jagat mig och sömnen erbjudit hemska drömmar. Men så vaknar jag, slår på datorn och där möter mig ett morgonmail från Per-Erik. Så levande, så positivt och varmt och hoppfullt.
Det är ju alldeles förunderligt att få dela denna alldeles speciella upplevelse tillsammans med någon. En som känner min historia, en som jag tidigare vandrat genom både eld och vatten med, en som har sitt självklara liv men som jag kommer att ha en alldeles speciell relation till resten av livet. Jag tänker på de som får ta emot en njure från en avliden. Så hastigt så plötsligt. Telefonen ringer. Börja fasta omedelbart. Första bästa taxi till första bästa flyg (i det läget är det än värre med flygstrejk). In på sjukhuset, upp på operationsbordet och in i dimman. Naturligtvis förunderligt och alldeles fantastiskt att det fungerar. Men jag är ju så oerhört prioriterad. Att få göra denna alldeles särskilda resa tillsammans. En resa som är den längsta, mest nervösa och mest spännande jag någonsin gjort.
För övrigt kommer Per-Erik att på onsdag bli mormor, åtminstonde till 0,25%
MORMOR, mamma. Jag längtar så efter min lilla mamma som gick bort till följd av en hjärntumör i mars. Egentligen är det konstigt. Vi har alltid haft ett oerhört komplicerat förhållande till varandra och jag har nog alltid betraktat henne som lite barnslig och oansvarig. Men under hennes sjukdomstid som varade från september till mars tillbringade vi mycket tid tillsammans. På Sundsvalls sjukhus, Umeå sjukhus och de sista månaderna hemma. Hon bar sin sjukdom helt utan bitterhet och ångest. Hon var aldrig rädd för att dö. Hon behöll hela tiden ett lugn som var beundransvärt och mitt i detta en alldeles särskild sorts humor. Som tex i slutet av sjukdomen när hon inte längre kunde röra sig eller äta själv.
Marika: Hur mår Du idag lilla mamma?
Mamma: Jo, det är bara fint förstår Du.
Marika: Jaha!? Har det hänt något särskilt?
Mamma: Javiss! Jag har gått med i "sängenavtalet"!
Marika: Åh! Vad får Du allt ifrån?
Mamma: Jag tror det kommer från tumören.
Fast det gjorde det naturligtvis inte. Sådan var hon. Vansinnigt rolig och snabb i handling och replik. Det är så mycket jag skulle vilja säga nu. Vi pratade inte så mycket på slutet. Jag tror vi mest njöt av varandras närhet, kanske för första gången i livet. Jag skulle vilja kunna spela hennes allra vackraste visa så att den hördes ända upp i himmelen.
När hon dog låg jag bredvid henne i sängen, klappade henne på huvudet och pussade henne på kinden och sa: Vi måste säga "hejdå" nu lilla mamma, för nu håller Du på att bli en ängel. Hon kved lite och så flög hon iväg. Moa satt på en stol alldeles bredvid och allt var så fint.
Sista sommaren med mamma i Notsand.
