23 maj: Donatorn.
Per-Erik får presentera sig själv:
Jag heter Per-Erik Åström och fyller strax 57 år. Jag är hyfsat frisk och någorlunda välbehållen trots ett delvis hektiskt och kringflackande liv. Har tre barn som begåvats med det finaste en unge kan få - varsin mamma! Så blev nämligen mitt liv. Först ut kom Jon. Jag var 24 år när han föddes och Jons mamma och jag gick skilda vägar 8 månader efter att han föddes. Han har bott omväxlande hos mig och sin mamma under uppväxten. Han är en vuxen man sedan länge, jurist på Mellanösternavdelningen på UD. Jon är en av mina absolut bästa vänner. Efter ett antal omflyttningar och slarvigt skötta förhållanden träffade jag i mitten på 80-talet Ingrid som blev min dotter Siris mamma. Ingrid avled i en drunkningsolycka för snart tio år sedan. Siri är min ögonsten och naturligtvis världens mest begåvade och vackra 18-åring.
Jag är gift sedan 7 år med Ulrika och vi har tillsammans David som fyller elva i höst. Ulrika, jag, David och Siri bor på Södermalm i Stockholm och vi är en närmast löjligt normal barnfamilj med hund, bil, sommarhus och bredbandsanslutning. Men det står tre efternamn på ytterdörren. Vi har en historia helt enkelt.
Mitt dagliga värv är att jag är anställd på Rädda Barnen sedan 18 år och jag arbetar i huvudsak med frågor om sexuella övergrepp, våld och barnpornografi inom det svenska programmet. Fram till slutet av 90-talet har jag i huvudsak arbetat som fotograf, journalist, radioproducent och presschef.
Numera vet i faan vad jag ska kalla mig. "Desk officer" brukar det heta på visitkortet.
Jag har fått resa en hel del i världen, har krupit i gruvgångarna i Sydafrika, begravt ihjälfrysta flyktingbarn i kurdiska flyktingläger och sett allt elände som går att se överhuvudtaget. Det har - hur sjukt det än låter, varit en förmån. Jag VET nämligen att den mänskliga själen är en och samma. Vi reagerar olika på smärta, sorg och chock. Och vi föds i olika traditioner, kulturer och omständigheter som formar mycket av vad vi är, blir och gör. Men i grunden är vi oändligt lika och jag VET att alla människor skyr själens tomhet. Det må låta poetiskt och dramatiskt i överkant. Likafullt är det så.
Det är för mig en stor förmån att under mitt liv ha insett detta enkla faktum att vi som människor har mer som förenar oss, än som skiljer oss åt. Jag finns därför alltid i en annan människa i någon mening. Och andra i mig.
Den Gud jag därför tror på finns i mig, i dig och i alla andra. Som skapelsens mening. Men han är i mitt fall djupt personlig och behöver inga särskilda rum och altare till sin ära. Framförallt behöver han ingen kyrka, och han bryr sig definitivt inte om sin varumärkesvård. Han är inte muslin, inte kristen, inte Missionsförbundare
Men han finns, ibland t o m mycket intensivt. Han står längst inne i skogen, miljoner mil utanför all mänsklig horisont och fattbarhet. Han står under en liten fladdrande fotogenlykta och hugger ved.
En stor glädje har varit att jag fått vara frisk. Förutom lite psoriasis och en allvarligare bilolycka på 80-talet har jag alltid varit helt kurant. Efter alla undersökningar som nu gjorts inför donationen har jag t o m papper på att jag inte har cancer ( trots 30 års intensivt cigarettrökande!).
Nå, varför gör jag då detta? Mitt svar är lika enkelt som hänsynslöst. Jag gör det av rent egoistiska skäl. Och ja, jag har min hustrus medgivande. Mina barns också. Hunden har ingen talan, men hon har säkert inget att invända heller.
Låt mig förklara mina egoistiska skäl. För det första; Jag gillar Marika Ördell. Det har jag gjort under alla år vi känt varandra. Marika Ördell är helt enkelt värd ett bättre liv än att sagga runt med en dialyspåse på magen. Och när jag nu vant mig vid tanken, vridit och vänt på argumenten för och emot, vägt riskerna, läst, samtalat och funderat över frågan om livets mening och njurdonationen så har jag kommit fram till att det finns ett starkt stråk av egoism i mitt beslut. Jag vill göra detta för en person som är värd min insats. Jag vill hjälpa till för att jag gillar Marika Ördell helt enkelt. Jag vill.
Det andra skälet är nästan extremt egoistiskt. Jag vill göra något storlaget i livet! Eftersom jag sannolikt aldrig kommer att bli vald till USA:s president så kan jag inte rubba de verkliga orättvisorna i världen, men jag kan bli en hjälte i mina egna ögon. För så är det - min högra njure kommer att spara mellan 4-5 miljoner kronor i vårdkostnader för Marika Ördell under de kommande 25 åren. Det tilltalar "sossen i mig" på ett helt underbart sätt. Det tilltalar också "moderaten i mig" eftersom Marika Ördell som frisk person kan bidra till samhällets fortveckling genom sitt fortsatta friska yrkesliv. Ett solidariskt samhälle är för mig mer än tomma fraser, byråkrati och tjafs om bostadsbidragets storlek. Ett solidariskt samhälle handlar om att ge och få. Av var och en efter förmåga. Till den som behöver. Solidaritet handlar i min värld om DIG och MIG och vad vi gör med varandra. I smått som stort. Vi har nämligen bara varandra. Därför får jag inte en spänn för njuren och vill inte ha det heller. Kompensation för utebliven lön får jag, och några dagars omsorg på en av världens främsta transplantationskliniker. Bra, så ska det vara i mitt samhälle och i min värld. En hög grad av eget ansvar helt enkelt.
Men mest vill jag bli en verklig hjälte i mina egna ögon, eftersom en stark livskänsla alltid varit att jag varit både feg, kompromissvillig och svag i många mänskliga sammanhang där jag kunnat göra bättre, och inte fegat ur i största allmänhet. Kalla detta gärna botgöring i psykologisk mening, och därmed farligt patetiskt. Likafullt så vill jag bli hjälte i mina egna ögon. Det räcker för mig att bli hjälte i min egen spegelbild. Crazy Horse, Sitting Bull, Robin Hood och jag liksom. Naivt, kanske - men det är lik förbannat sådan jag är.
Oro? Javisst. Inte så mycket för själva operationen och att det naturligtvis kommer att göra ont direkt efteråt. Inte heller så mycket för att det tar en stund att komma "i balans", utan mest för att jag skulle förlora den sexuella potensen. Det har varit min enda mardröm hittills. Jag vill inte bli som min kompis som äter Viagra inför varje tillfälle då det ska bära till.
Hänsynlöst? Ja, till viss del. Min älskade, djupt djupt älskade hustru har varit orolig och känt sig delvis som "sidekick" i det här projektet. Men bara delvis. Det finns även en annan sida - hon är också stolt över sin man. Och vi har ett gemensamt liv med en historia som tål påfrestningar, omställningar och vi har klarat värre saker än detta. Och vi har en kärlek till varandra som är vår egen unika. Utan den hade det inte funkat.
Oddsen? Under inga som helst omständigheter ska man ge sig in på risktagande.Inte ens ett kalkylerat risktagande. Jag skulle därför aldrig gått in i det här på 95% chans. Det är 100% som gäller för njurdonatorer. Min vänstra njure, den som blir kvar, kommer att med 100% att överta de viktiga kroppsfunktionerna. Sådan är statistiken. Det VET jag, och det räcker som garanti för mig. Naturligtvis vill jag inte råka ut för en framtida bilolycka, eller få cancer i den enda njure som blir kvar, men över detta styr ingen!
För Marika är chanserna att få behålla min högra njure inte 100%, men väl 95%. Jag utgår därför helt krasst från att det kommer att fungera. Det skulle kännas förbannat snopet annars. Inte så lite faktiskt!
Ja, sådana är mina synnerligen egoistiska resonemang, mitt liv i stort och mina bevekelsegrunder för mitt beslut.
Nu är det 7 dagar kvar tills snitten läggs.
To be continued.
Mvh/Per-Erik Åström
Jag heter Per-Erik Åström och fyller strax 57 år. Jag är hyfsat frisk och någorlunda välbehållen trots ett delvis hektiskt och kringflackande liv. Har tre barn som begåvats med det finaste en unge kan få - varsin mamma! Så blev nämligen mitt liv. Först ut kom Jon. Jag var 24 år när han föddes och Jons mamma och jag gick skilda vägar 8 månader efter att han föddes. Han har bott omväxlande hos mig och sin mamma under uppväxten. Han är en vuxen man sedan länge, jurist på Mellanösternavdelningen på UD. Jon är en av mina absolut bästa vänner. Efter ett antal omflyttningar och slarvigt skötta förhållanden träffade jag i mitten på 80-talet Ingrid som blev min dotter Siris mamma. Ingrid avled i en drunkningsolycka för snart tio år sedan. Siri är min ögonsten och naturligtvis världens mest begåvade och vackra 18-åring.
Jag är gift sedan 7 år med Ulrika och vi har tillsammans David som fyller elva i höst. Ulrika, jag, David och Siri bor på Södermalm i Stockholm och vi är en närmast löjligt normal barnfamilj med hund, bil, sommarhus och bredbandsanslutning. Men det står tre efternamn på ytterdörren. Vi har en historia helt enkelt.
Mitt dagliga värv är att jag är anställd på Rädda Barnen sedan 18 år och jag arbetar i huvudsak med frågor om sexuella övergrepp, våld och barnpornografi inom det svenska programmet. Fram till slutet av 90-talet har jag i huvudsak arbetat som fotograf, journalist, radioproducent och presschef.
Numera vet i faan vad jag ska kalla mig. "Desk officer" brukar det heta på visitkortet.
Jag har fått resa en hel del i världen, har krupit i gruvgångarna i Sydafrika, begravt ihjälfrysta flyktingbarn i kurdiska flyktingläger och sett allt elände som går att se överhuvudtaget. Det har - hur sjukt det än låter, varit en förmån. Jag VET nämligen att den mänskliga själen är en och samma. Vi reagerar olika på smärta, sorg och chock. Och vi föds i olika traditioner, kulturer och omständigheter som formar mycket av vad vi är, blir och gör. Men i grunden är vi oändligt lika och jag VET att alla människor skyr själens tomhet. Det må låta poetiskt och dramatiskt i överkant. Likafullt är det så.
Det är för mig en stor förmån att under mitt liv ha insett detta enkla faktum att vi som människor har mer som förenar oss, än som skiljer oss åt. Jag finns därför alltid i en annan människa i någon mening. Och andra i mig.
Den Gud jag därför tror på finns i mig, i dig och i alla andra. Som skapelsens mening. Men han är i mitt fall djupt personlig och behöver inga särskilda rum och altare till sin ära. Framförallt behöver han ingen kyrka, och han bryr sig definitivt inte om sin varumärkesvård. Han är inte muslin, inte kristen, inte Missionsförbundare
Men han finns, ibland t o m mycket intensivt. Han står längst inne i skogen, miljoner mil utanför all mänsklig horisont och fattbarhet. Han står under en liten fladdrande fotogenlykta och hugger ved.
En stor glädje har varit att jag fått vara frisk. Förutom lite psoriasis och en allvarligare bilolycka på 80-talet har jag alltid varit helt kurant. Efter alla undersökningar som nu gjorts inför donationen har jag t o m papper på att jag inte har cancer ( trots 30 års intensivt cigarettrökande!).
Nå, varför gör jag då detta? Mitt svar är lika enkelt som hänsynslöst. Jag gör det av rent egoistiska skäl. Och ja, jag har min hustrus medgivande. Mina barns också. Hunden har ingen talan, men hon har säkert inget att invända heller.
Låt mig förklara mina egoistiska skäl. För det första; Jag gillar Marika Ördell. Det har jag gjort under alla år vi känt varandra. Marika Ördell är helt enkelt värd ett bättre liv än att sagga runt med en dialyspåse på magen. Och när jag nu vant mig vid tanken, vridit och vänt på argumenten för och emot, vägt riskerna, läst, samtalat och funderat över frågan om livets mening och njurdonationen så har jag kommit fram till att det finns ett starkt stråk av egoism i mitt beslut. Jag vill göra detta för en person som är värd min insats. Jag vill hjälpa till för att jag gillar Marika Ördell helt enkelt. Jag vill.
Det andra skälet är nästan extremt egoistiskt. Jag vill göra något storlaget i livet! Eftersom jag sannolikt aldrig kommer att bli vald till USA:s president så kan jag inte rubba de verkliga orättvisorna i världen, men jag kan bli en hjälte i mina egna ögon. För så är det - min högra njure kommer att spara mellan 4-5 miljoner kronor i vårdkostnader för Marika Ördell under de kommande 25 åren. Det tilltalar "sossen i mig" på ett helt underbart sätt. Det tilltalar också "moderaten i mig" eftersom Marika Ördell som frisk person kan bidra till samhällets fortveckling genom sitt fortsatta friska yrkesliv. Ett solidariskt samhälle är för mig mer än tomma fraser, byråkrati och tjafs om bostadsbidragets storlek. Ett solidariskt samhälle handlar om att ge och få. Av var och en efter förmåga. Till den som behöver. Solidaritet handlar i min värld om DIG och MIG och vad vi gör med varandra. I smått som stort. Vi har nämligen bara varandra. Därför får jag inte en spänn för njuren och vill inte ha det heller. Kompensation för utebliven lön får jag, och några dagars omsorg på en av världens främsta transplantationskliniker. Bra, så ska det vara i mitt samhälle och i min värld. En hög grad av eget ansvar helt enkelt.
Men mest vill jag bli en verklig hjälte i mina egna ögon, eftersom en stark livskänsla alltid varit att jag varit både feg, kompromissvillig och svag i många mänskliga sammanhang där jag kunnat göra bättre, och inte fegat ur i största allmänhet. Kalla detta gärna botgöring i psykologisk mening, och därmed farligt patetiskt. Likafullt så vill jag bli hjälte i mina egna ögon. Det räcker för mig att bli hjälte i min egen spegelbild. Crazy Horse, Sitting Bull, Robin Hood och jag liksom. Naivt, kanske - men det är lik förbannat sådan jag är.
Oro? Javisst. Inte så mycket för själva operationen och att det naturligtvis kommer att göra ont direkt efteråt. Inte heller så mycket för att det tar en stund att komma "i balans", utan mest för att jag skulle förlora den sexuella potensen. Det har varit min enda mardröm hittills. Jag vill inte bli som min kompis som äter Viagra inför varje tillfälle då det ska bära till.
Hänsynlöst? Ja, till viss del. Min älskade, djupt djupt älskade hustru har varit orolig och känt sig delvis som "sidekick" i det här projektet. Men bara delvis. Det finns även en annan sida - hon är också stolt över sin man. Och vi har ett gemensamt liv med en historia som tål påfrestningar, omställningar och vi har klarat värre saker än detta. Och vi har en kärlek till varandra som är vår egen unika. Utan den hade det inte funkat.
Oddsen? Under inga som helst omständigheter ska man ge sig in på risktagande.Inte ens ett kalkylerat risktagande. Jag skulle därför aldrig gått in i det här på 95% chans. Det är 100% som gäller för njurdonatorer. Min vänstra njure, den som blir kvar, kommer att med 100% att överta de viktiga kroppsfunktionerna. Sådan är statistiken. Det VET jag, och det räcker som garanti för mig. Naturligtvis vill jag inte råka ut för en framtida bilolycka, eller få cancer i den enda njure som blir kvar, men över detta styr ingen!
För Marika är chanserna att få behålla min högra njure inte 100%, men väl 95%. Jag utgår därför helt krasst från att det kommer att fungera. Det skulle kännas förbannat snopet annars. Inte så lite faktiskt!
Ja, sådana är mina synnerligen egoistiska resonemang, mitt liv i stort och mina bevekelsegrunder för mitt beslut.
Nu är det 7 dagar kvar tills snitten läggs.
To be continued.
Mvh/Per-Erik Åström
Kommentarer
Postat av: [email protected]
Hej!Ja vad skriver man annars till någon vars ord man "drabbats" av genom en slumpsökning på google?
Vill bara säga att det du gör är STORSLAGET! Är själv en patient som så tappert det går sköter dialys (bloddialys) själv hemma, försöker jobba deltid, sköta mig och inte ramla ned i alltför mycket självömkan...tårarna rinner ju ändå. Varför finns det ingen sån fantastisk person som DU i mitt liv? med högaktning och en kram från Monica
Trackback
