22 maj: Vänner
Jag är lyckligt lottad i flera avseenden. Jag känner väldigt mycket människor och de allra flesta är goda, inspirerande, glada och positiva. Jag har inte så många jättenära vänner men de jag har är alldeles fantastiska. Tänk bara att ha en vän som erbjuder sin njure. Det ni, bräck det om ni kan! För övrigt upplever jag samma sak som många andra som gått igenom svåra saker i livet vittnar om. Det är i nöden de verkliga vännerna visar sig. De ritigt trogna vännerna vet man ju ofta var man har, de har ju blivit ens vänner för att man tillsammans stått pall för livets påfrestningar. Några undrar man vart de tagit vägen och andra dyker plötsligt upp ur det okända och bara finns där. Det är stort.
De flesta av mina nära vänner är kvinnor som jag stötts och nötts med genom livet. En del har jag inte haft kontakt på flera år ibland men när vi ses eller hörs är det som tiden stått still. Mötet är omedelbart. Andra nöter jag på mest varje dag, år genom år och de orkar le mot mig fortfarande och själv ler jag tilbaka. Som tur är har jag nära till skratt och har väldigt lätt att se det positiva hos människor. Men jag är urusel på att själv hålla kontakten trots att jag under mina lektioner predikar att det viktigaste som finns i livet är att vara rädd om sina vänner och att vårda sina kontakter. Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. I ensamhet blir man inget. Tack kära vänner föt att Ni är så uthålliga och inte ger upp.
Några är män. Jag har ungefär tre mycket nära manliga vänner. De är viktiga för min orientering i livet och givetvis för deras trogna vänskap. Eftersom vi lever utan en man i vår lilla familj behöver vi i vårt minimatriarkat lite testosteron in-put. Äsch! Så frivolt det blev. Förstå mig rätt! Det blir liksom ett annat klimat i tonen, i temana, i kontakten, lättsamt och okomplicerat oftast......nej, det här blir ju larvigt. De är helt enkelt djävligt trevliga och så gillar de mig och mina barn.
Du talar om vänner Marika. Du talar om män. Bra, men vid vår ålder är en så många av vännerna inte kvar annat än som minnen. Några likafullt ständigt närvarande, ibland nästan mer än när de levde.
Men en sak finns alltid kvar. Platserna. De vinklar och vrår som våra sinnen tar in och sorterar, i goda och onda platser, i frid och försoning, i fulhet och skönhet. Därför finns det platser vi alltid går förbi, som vi skyr och det finns ställen vi ständigt återvänder till.
Om någon plats på jorden kan kallas för världens vackraste så är den belägen vid Ångermanälven i Västernorrland. Och då särskilt sedd från havssidan vid utloppet, från en hög utsiktspunkt på den ö som delar älven vid utflödet. Från den ö som heter Hemsön.
Ingen plats på jorden kan mäta sig i storslagen och innerlig skönhet som just där på Hemsön en sen kväll i juli.
Om man, och det har jag, stått på Jerusalems kullar en tidig morgon och lyssnat till böneutroparen, eller om man stannat till vid sluttningarna mot Stilla havet i Big Sur utanför San Fransisco, eller andats den tunna luften i Anderna en klar eftermiddag så är det likafullt så.
Ingenting kommer i närheten av skönheten vid Ångermanälvens utflöde i havet, då älvens djupblå vatten speglar sig i den sköra kvällshimlen en kväll i juli.
Det kallas hem. Den där platsen som är en del av det centrala nervsystemet. Och som också är en stor bit av själen.
Fast egentligen är Hemsön bara en undanskymd plats i det mellannorrländska kustbandet med några kåkar utslängda lite kors och tvärs över ön. Där bor vanligt folk, och ändå inte. Där bor en och annan som är skitdryg också. Någon lever mycket undanskymt och udda, i nästan i armod. Någon super för hårt. Och där bor framförallt människor som jag gillar. Min bror sa alltid att på öar bor det bara rebeller.
Min bror ligger begravd där ute på Hemsön- en kopp aska som gravsattes i en gräskulle bakom den vita träkyrkan. Över minneslunden vakar en vacker hängbjörk och ofta kan man höra korparnas läten en bit därifrån. Korpen är en social fågel och en budbärare i den nordiska mytologin. Han kraxar och lever om för jämnan.
Min bror avled efter sju veckors kamp mot bukspottskörtelns cancerattacker. Han dog på Härnösands sjukhus en strålande vacker lördag för drygt två år sedan kl 11.35.
Marika Ördell sydde inredningen i den hemsnickrade kista han slutligen lades i, och som vi, Bengt-Olof och jag,
satt på sjukhuset sista veckorna och ritade tillsammans. Min bror var sådan. Han var en tankens och handens man. Inget tjafs, saker har plats, ordning och måste hanteras, styras och ställas. Det gjorde han in i det sista, och att ta del i sin egen begravning var en osentimental självklarhet för honom.
Han blev bara 51 år, men hann med en strålande livstid. Det sista tecknet från honom var ett V-tecken med höger hand, ett leende och sedan försvann hann för alltid ut ur sitt eget medvetande. De sista två dygnen handlade enbart om att vänta på andningens upphörande.
Korpen var min brors särskilda favoritfågel.
Jag brukar därför tänka på korpen där ute på Hemsön, under stilla stunder hos hängbjörken vid minneslunden. För korpen hörs oftast hela tiden där.
Det är bara vid ett tillfälle som den tystnar, och det är när havsörnen flyger in från den obebodda Storön. Då blir det tvärtyst i naturen.
Någon kommer nämligen för att skilja ut. Från hög höjd sker urvalet, och tillslaget sker under tystnad. Haren skriker inte, hinner inte, innan det är över för evigt.
Därefter återgår allt snabbt till det normala. Korpen kraxar återigen högljutt och Gud vet om vad. Ett ständigt läte är det hur som helst.
Som om vi aldrig lär oss någonting, annat än att leva ska vi till varje pris.
Kanske också för att tillvaron är så oändligt storslagen och vacker och för att den är det enda vi egentligen vill.
Hemsön är för mig den plats på jorden där detta blir verkligt, tydligt och oändligt vackert.
Under den korta andningspaus som kallas liv.
/per-erik
