16 maj: Umeå forts.
Ytterligare en sådan händelse, bland mångai Umeå, är när jag ska göra en s.k. "renal angiografi" . Man går in med en kateter via en artär i ljumsken vidare upp till njuren, kopplar denna till en "kanon" som skjuter ut kontrastvätska (jod) samtidigt som en serie bilder tas av blodflödet genom njuren. Detta upprepas ett antal gånger tills man fått alla bilder man vill ha. På den här tiden gjordes ingenting digitalt vilket innebar att varje serie bilder måste framkallas manuellt innan resultatet kunde tolkas, vilket tog 10-15 minuter. Efter första dosen kontrast klagade jag över att det gjorde så ont. Fick till svar att det brukade inte göra ont, däremot kunde man känna en brännande känsla när kontrasten gick in, det var nog det jag menade. Så körde man en serie till. Efter denna gjorde det så ont att jag skrek. Fick hjälp med djupandning och avslappning och de lät förstå att jag allt var lite sjåpig. De gjorde några minuters uppehåll innan den tredje serien bilder så jag fick samla mig. Och så en dos kontrast till....sen blev allt bara svart. Jag hade svimmat av smärtan och vaknade av att någon kom inrusande och skrek att de omedelbart måste avbryta undersökningen. Bilderna från den första serien hade kommit och det hade visat sig att jag hade reagerat på kontrastet så att det hade blivit en stas (kramp) på njurartären så njuren fick ingen blodförsörjning överhuvudtaget. Framför stasen hade det bildats ett emboli så man fick spruta heparin rakt in i artären för att lösa proppen (vilket natten efter ledde till en stor artärblödning). Så var det med den sjåpigheten.
Jag berättar inte det här för att det på något vis skulle vara synd om mig. Det är inte det. Hur konstigt det än kan låta vill jag inte vara utan alla märkliga upplevelser som mina möten med vården skänkt mig. Jag är den första att framhålla att traumatiska upplevelser absolut på sikt kan leda till goda erfarenheter. Jag är lycklig och lever ett mycket gott liv. Jag har underbara vänner, ett fantastiskt jobb och bor på den allra vackraste plätten på hela jorden.
(Det enda jag saknar är en liten hund. Men det är bara en tidsfråga). Mina erfarenheter har lärt mig oändligt mycket mer om mötet med människor, empati, solidaritet, relationer och god omvårdnad än alla mina examina har gjort.
Vem har sagt att livet ska vara smärtfritt?
Så är det inte. Det är t o m så attt livet kan vara outhärdligt smärtsamt, varvid döden nog ibland kommer som en ren befriare. Så var det för min tidigare hustru som drunknade. De sista sekunderna innan hjärndöden tog vid måste ha varit oändligt smärtsamma. Liksom min brors sista helvetsdygndygn i cancer.
Marika Ördell - jag är övertygad om att den transplantation du skall genomgå kommer att vara som en ljum vårvind i jämförelse med hur du haft det tidigare. Du kommer, om exakt 14 dagar, att vakna upp med en helt annan kraft än du besitter just nu.
Om tre veckor kommer du definitivt att kissa som folk och ha rosor på kinderna.
Vad sedan gäller hundar så hjälper jag dig gärna hitta en valp vad det lider. Du ska ha en renvallarhund från norr. En outtröttlig och trogen vän på joggingrundorna runt Sidsjön. En hund som vallar den ardenner du innerst inne är.
Jag vet att du måste leva en smula isolerat under det första halvåret. Det kostar på att leva så. Men det är också början och samlingen inför ditt fortsatta, och i positiv mening dramtiskt förändrade, liv.
Vi ses snart/ herr X
Livet är inte gratis Marika. Inte för någon.
Men nu, om exakt 14 dagar, kommer något att ske som dramatiskt förändrar det för dig.
Några tuffa snitt, och ett icke helt angenämt uppvaknande kan förmoda. Men om tre veckor kommer både du och jag att kissa som folk igen. Och om fyra veckor har du rosor på kinderna.
Efter några månaders isolering ska du skaffa en renvallarhund från norr. En obrottsligt solidarisk, vacker och oerhört arbetssugen hund som kommer att springa i ditt joggingspår runt Sidsjön i framtiden. En vallande hund, perfekt för en ardenner som dig.
Det kommer att gå bra, det är en omstart, och faktiskt början på ett nytt liv vi talar om.
Om 14 dagar exakt början den resan.
Vi ses snart/ herr X
Bästa Donator X!
Jag beundrar Ditt livsmod och positiva hållning, Din generositet och Din tillit. Snart ska vi kissa ikapp om än inte i kors och Du kan ge Dig fan på att det blir en vovve så snart det bara går. Däremot kommer jag aldrig att bidra till något joggingspår. Min uppfattning är att springa behöver man bara göra om man är jagad. Dagen T smyger sig så sakteliga på. Då är det tid för en ny slags resa. Jag hoppas att sångrösten sitter i njuren för det är min högsta önskan att kunna sjunga.
Snart reser vi/ Fröken M
