12 maj: Hur det började.
Det är precis i slutet av åttan. En majdag som är precis lika varm och spirande som i år, 2007. Är på väg hem efter skolan och varje steg känns som att lyfta ton. Jag är så trött så jag förstår inte hur jag ka ta mig hela vägen hem. Når slutligen den röda villan på höjden och stupar i säng och sover till morgonen därpå då jag vaknar med frossa och feber. Tar med mig två täcken och lägger mig ute i en violstol mitt i solen men frossan ger sig inte. Febern är 41.8. På eftermiddagen ringer mamma provinsialläkaren som kommer och konstarerar att det måste röra sig om reumatisk feber eftersom jag har så ont i lederna. Han ordinerar 4 magnecyl fyra gånger om dagen. Inget annat. Efter två dagar är hela jag uppsvullen, rödprickig , ännu sjukare och bara kräks. Efter ytterligarev ett par dagar har de röda prickarna utvrcklats till stora blodfyllda blåsor. Jag kissar blod. Jag kräks blod. Hela jag blöder. Invärtes och utvärtes.
I detta skick inkommer jag, 14 år, till Sjukhuset. Mycket påverkad och med förfärliga smärtor. Mer Magnecyl för det onda. Trodde inte man kunde må sämre men det går. Kan inte äta, inte dricka. Tappar tio kilo på tre veckor. Hade sytt ett par fantastiskt vackra byxor i slöjden som jag hade på mig när jag åkte in. Turkosa, utställda och jättetajta med brett skärp över höften. När jag tar på dem tre veckor senare får jag rynka ihop dem med skärpet för att de ska sitta uppe. Föttena är så svullna att jag bara kan ha pappas träskor i storlek 43. I detta läge lämnar Syster Ambra fram en mugg och ber mig att lämna ett urinprov. Jag går in på toa och kissar lydigt och lämnar vidare muggen till syster varvid hon utbrister; "vad är detta för påhitt, du kan väl inte blanda faeces (bajs) i provet. Hur ska jag kunna förklara detta för doktorn." varvid hon slängde ut alltihop i sköljen. Jag försökte förklara att det var så mitt kiss såg ut, mörkt av blod, men fick då veta att jag inte skulle göra mig dummare än jag redan var.
Pådetta sätt förlöpte mina dagar på medicinavdelning 3 i tre månader utan att någon behandling sattes in. Många är de djupt kränkande episoder jag skulle kunna berätta men då skulle det se ut som om det är synd om mig och det är det verkligen inte. Jag lärde mig så oerhört mycket inför mitt kommande yrkesliv (sjuksköterska, lärare). Jag är övertygad om att det till stora delar är all tid som patient som lagt grunden till mitt professionella kunnande och min djupa känsla av solidaritet med de sårbara (det är vi alla).
Efter tre månader utan någon som helst förbättring men inte heller någon behandling, börjar en ung AT-läkare på avdelningen och han har mycket funderingar kring vad det kan vara. Han uppfattas som kontroversiell av de andra och får inte gehör för sina funderingar. Däremot diskuterar han sina tankar med mamma. Hon ska precis besöka sin hudläkare, doktor Hård och tar upp både sina och AT-läkarens (jag är så ledsen att jag inte vet hans namn) funderingar med honom. Doktor Hård kontaktar omedelbart Sjukhuset och ber att få ner mig på en konsultation.
I samma ögonblick jag kliver in genom dörren hos doktor Hård (namnet gör honom ingen rättvisa då han var mycket ödmjuk) tittar han på mig och utbrister: "HENOCH SCHÖNLEIN PURPURA!!! DU ÄR ALLERGISK MOT SALICYLSYRA!" Efter tre månader på Sjukhuset och jag hade inte ens hunnit två meter in i hans rum. Mycket riktigt. Alla tester visade på att jag hade en grav allergi mot all den Magnecyl man tvingat i mig. Dessutom var det aldrig frågan om någon reumatisk feber utan en halsfluss som hade passerat helt obehandlad och tillsammans med all salicylika givit allvarliga skador på njurarna. Doktor Hård sätter ut all Magnecyl och skickar mig omedelbart till Umeå för STOR utredning.
Kommentarer
Trackback
