11 maj: Intro.
Det är en alldeles förunderlig vår. Isen på Sjön har gått en månad tidigare än vanligt, vissa år har den legat ända in i juni. Björkarna är tre veckor tidigare än i fjol. Det är underbart med en vår som är så långdragen att man hinner uppleva den. Man ser hur knopparna på häggen och syrenerna spirar fram i stället för att explodera från ena dagen till den andra.
Slangen ur magen slår mot ljumsken för varje steg jag tar. Som en påminnelse. I alla år har jag lyckats förtränga den. Sjukdomen. Har aldrig identifierat mig som sjuk. Snarare som en ardenner. Seg och uthållig. Går och går till jag stupar. Säg vad Ni vill mina vänner men så ser min självbild ut. Men nu har den långsamma tiden plötsligt gått väldigt fort. När jag var femton sa de att "Dina njurar kommer att hålla i tio år om Du är försiktig". Sen måste Du börja med dialys. Då tänkte jag att; tio år är hemskt länge, då är jag ju tjogofem, urgammal! Men jag skötte om min kropp. Skötte och skötte. Åt väl och nyttigt, motionerade. Skötte och skötte och plötsligt hade det gått fyrtio år!!! Jag har levt nästan ett halvt sekel utan dialys. Ett gott liv. Ett vanligt liv. Fyllt av med- och motgångar. Det har gått upp och ned precis som liv brukar göra. Somliga år har varit fyllda av lycka andra har varit mer fyllda av kriser och ångest. Inget märkvärdigt. Det har liksom rullat på. Men nu står jag liksom inför något nytt.
Dialysen började jag med för drygt en månad sedan. Det är den slangen som känns för varje steg jag tar i den mjuka mossan i den skirt gröna skogen. Man ska gå på vana stigar när man tänker. Känna igen sig och lägga märke till små förändringar. Vara bekant med stigar och stråk, stenar och träd. Det är bra när man måste tänka över sin situation. Naturen blir som en gammal bekant. Trygg och tillitsfull. Det behövs nu, för plötsligt smiter gamla minnen upp liksom ur det omedvetna. Minnen från tidig ungdom, minnen från månader på sjukhus och minnen från möten med människor och situationer som inte alltid har varit så positiva. Plötsligt efter alla förträngda år dyker allt detta upp lite som för att säga; det är hög tid att bearbeta oss om Du ska gå in stark och fri i det som väntar: Transplantationen!
Hej , jag är 20 år gammal, och för ungefär 3 år sedan märkte jag att ja var otroligt trött och hade huvudvärk men tänkte inte mera på det.. sen när ja började utbilda mig i en vårdskola tog jag ett urinprov och visade 4+ proteiner , jag sökte hjälp på sjukhuset och nu för ett år sedan var jag på biopsi i uppsala då fann dom sjukdomen FSGS (Focal segmental glomerulosclerosis) som är obotlig och fast jag får en ny njure så kommer sjukdomen tillbaka i min nya friska njure.. Min läkare säger till mig att om ungefär 10 år så tror han att jag kommer få njursvikt och sedan få gå på dialys och sedan få en ny njure. detta känns så otroligt jobbig för mej.. men hur säker kan man vara på sin läkare som säger att om 10 år slutar mina njurar fungera? ja menar om du har levt i fyrtio år utan dialys fast dom sa 10 år till dej. ? Jag känner mig så otroligt vilsen och jag förstår ingenting tycker allt e otroligt jobbigt. ja e ju mitt i livet känns de som och min framtid längtar ja inte efter mera.. de känns hemskt att säga de men så känns de just nu för mej.. Kan du ge nått tips åt mej så att mitt liv kanske sku kännas lite ljusare.. Tack Tack , kramar
Hej Anonym!
Jag fick din kommentar via min mejl men hittar den inte här. Snälla skicka din mejladress till mig så svarar jag personligt istället.
[email protected]
Kram
