MARIKAS BLOGG

 

Har precis kommit åter efter dagens första promenad runt Sjön och så här vackert var det vid Trädgårdskafét. Ett stilla dis och stundom lätt duggregn.

Igår hade det gått exakt två månader sedan Per-Erik och jag låg på varsitt operationsbord på Sahlgrenska i Göteborg utan att ha en aning om vad som väntade oss framöver. Vi sa "hejdå" och "lycka till" till varandra och jag var oerhört nervös och minns att jag sa till anestesipersonalen: "Ni måste ta väl hand om mig för jag är i akut kris!" Jag tror det var ett utslag av alla vårens trauman. Mammas hemska sjukdomstid och hennes bortgång av hjärntumören. Begravningen som skulle planeras och utföras samtidigt som dialyskatetern opererades in och dialysen skulle påbörjas. En veckas inläggning på patienthotellet mitt upp i alltihop. Datumet och förberedelserna för transplantationen och ansträgningen att hålla den duktiga och kompetenta fasaden inför barn, studenter och arbetskamrater.

Hade jag vetat då vad jag erfarit till idag hade jag nog inte varit så orolig. Själva operationen var inte alls så farlig. Det kändes bra och tryggt och ganska okomplicerat att vakna ur narkosen. Mådde väldigt illa av morfinet så jag tog bara emot en spruta direkt efter op. och hade sedan ingen smärtstillande medicin alls på hela tiden. Så har jag gjort alla gånger jag opererat mig.Trots detta gick jag i trappor redan fjärde dagen. Detta är inget uttryck för något duktighetssyndrom utan mer en känsla av att inte vilja vara avtrubbad utan ha koll på läget. Dessutom har jag alltid varit besatt av att själv göra vad jag kan för att hålla det sjuka borta så det var viktigt att snabbt få kroppen att fungera. Och det har den verkligen gjort sånär som på en ordentlig infektion efter ett par veckor då jag verkligen var jättesjuk. Men även det fixade njuren galant. För Per-Erik var det lite annorlunda. I honom skar de på ett mycket känsligare ställe så han hade mycket ondare och svårt att ligga på sidan. Det tog också lite längre tid för hans sår att läka eftersom det satt mitt i "midjeböjen".

Vardagsrutinerna förändrades en hel del de två första månaderna. Framförallt har hygienen varit väldigt viktig pga av de immunsänkande medicinerna. Har mest hållit mig hemma. Barnen fick vänta en vecka med att komma. Har tagit emot besök på altanen och några som hjälpt mig har fått komma in men har måst utstå sprittvätt av händerna och munskydd på mig. Har varit mycket noga med hållbarhetsdatum på allt jag handlat och fort in i kylskåp med alla varor. Engångsdisktrasor och pappershanddukar både i badrum och kök tillika ytdesinfektion och handsprit på båda ställena. Alla som går på toa får sprita ringen, kranen och handtaget. Inga kramar och pussar vilket ibland blir jättekonstigt när jag möter de som inte vet vad jag gjort. Jag liksom ryggar tillbaka när de kommer med utbredda armar och får skynda mig att förklara. De flesta förstår men en och annan ser lite kränkt ut. Fast Per-Erik kramar jag när vi träffas!

Igår fick jag träffa min "gamla" vanliga doktor Erland. Han har liksom hålit sig undan sedan jag kom tillbaka (semester o.d.). Det har absolut inte varit något fel på de andra men det var som hemtrevligt att få möta den doktor jag haft sedan 14 år. Hursomhelst så sa han att jag kunde börja leva lite vanligare. Gå till stan och gå på restaurang (det är det bästa jag vet) och dricka vin (det finns inga kontraindikationer). Det känns som jag nu går in i en ny fas med lite större frihet och det är underbart även om det absolut inte har gått någon nöd på mig.

Gårdagens värden var rätt så OK. KREA 111 (något högt), blodtryck 140/90 (något högt), Hb 115 (något lågt) och alla andra järnvärden inom normalfördelningen. Immunmedicineringen låg lite lågt så den fick jag höja ett snäpp.
Erland tyckte att det tillsvidare räcker med koll en gång i veckan. Sakteliga normaliseras det nya livet men hygienen är fortfarande viktig och sjuka och förkylda människor ska jag akta mig för. Det känns skönt att inte behöva bli stucken så ofta för tromboflebiterna (kärlinflammationerna) efter alla droppkanyler har fortfarande inte läkt utan kärlen är stenhårda och liksom bullriga.

Nu tror jag att jag ska ta med mig Klara ner på stan innan det börjar regna och se om min step-up-bräda kommit in på Stadium och ta en sväng på Indiska och titta på höstens nyheter.
Hm! Det började regna så det får bli i morgonbitti.

---

Vill Du läsa tidigare inlägg går du in på rubrikerna i spalten till höger (skrolla upp till toppen av sidan) och "klickar" dig fram. Transplantationen ligger under "maj".

---