MARIKAS BLOGG

Uteplatsen är blott 50 m2. Detta gör dock ingenting eftersom den gränsar till den fantastiskt vackra Parken. Tvärs igenom parken böljar Bäcken som kastar sig ut i ett pampigt vattenfall. Varje kväll somnar jag till det vilda bruset från fallet.

Som jag redan berättat har jag ju sedan längre tid vetat att transplantation kommer att bli mitt öde. Har ju haft tid på mig att planera mitt liv utifrån detta. En tanke har varit att få till hemmet, som är byggt -59 och helt orenoverat sedan dess, i ett skick så att inget oförutsett dyker upp på många år samt att få till det tämligen lättskött.

Projektet började för fyra år sedan med att få till uteplatsen. Den bestog av ett genommögligt förråd och en helt hopplös gräsplätt som mest låg i skugga och där växte mer mossa än gräs. Tre studenter, Oscar, Magnus och Erik, hjälpte mig att riva förrådet. Toves kompis Peter (även kallad "Slempeter" efter att ha ätit en korv som han tappat i en vattenpöl) och jag grävde ut sammanlagt 150 skottkärror med grus och sten. Jag fick hjälp av Robert att regla upp för däcket. Sen byggde jag som en multe.



Sågade och skruvade, lade täckdukar och singel. Målade och skruvade hängrännor. Planterade växter och se vad fint det blev...

Här stog det skruttiga förrådet. Robert gjöt ny platta.

Lättskött och inget ogräs att rensa. Mot planket ska det bli stockrosor och stormhattar.



Den högra sidan av uteplatsen. Jättedaggkåpor och hostor klarar sig bra i norr.

Ett par år senare blev det dags för köket (har alltid sparat först och byggt sedan). Lade ut det gamla köket på annons: "Bortskänkes mot nedmontering". Ett makalöst par från Fränsta kom och ägnade en heldag till att montera ner hela köket. Vattnet sprang läck och elen gick men allt ordnade sig till sist.

Köket som revs.

Resten av veckan ägnades åt att riva väggar och slita upp golv och reglar. Kvar återstog en betongkrater som vi kom att leva med i åtskilliga månader eftersom golvkillen aldrig kom (det är en annan och mycket lång historia. Det finns många sådana i köksprojektet men de tarvar en egen blogg).

Fick kontakt med Håkan (snickare) och Hasse (elektriker). Underbara grabbar och mycket, mycket duktiga. De kom att bli som en del av våran familj det kommande halvåret. Håkan gjorde allt det svåra, finsnickerierna, och så funkade han som arbetsledare åt mig och berättade hur jag skulle göra. Jag lydde och allt blev väldigt bra. En hel del gjorde jag själv. Hela golvet inklusive golvvärmen, monterade skåp och luckor, teglade väggar, fogade klinker, målade och mycket annat.

Den dagen jag steg in i mitt lilla hus efter att ha kommit hem från Göteborg och transplantationen blev jag så oerhört lycklig när jag insåg att allt hade hunnit bli klart (även fönstren var bytta). Jag kunde liksom inte riktigt förstå att jag hade lyckats med så mycket själv. Dessutom jobbade jag ju heltid, skrev vetenskapliga artiklar och var kroniskt njursjuk (ni förstår ju att jag inte har något mot att vila nu). Det blev så fint...



Diskbänk och inbyggd diskmaskin. Ädel/vit från IKEA.



Det enda jag ångrar är fläkten för den är jättedålig och låter som ett ånglok. Så är det när snålheten bedrar visheten. Men det är inte värre än att den går att byta ut.



Att sätta teglet vid spisen var faktiskt det svåraste av allt.



Matplatsen.



Inbyggda hyllor under trapan. Jag har ritat och Håkan har byggt.



Den väldigt fuskiga och amerikanska öppna spisen men vilken mysfaktor!
Tavlan ovanför spisen har min kamrat Brita Erikson målat.



Här ryms hela familjen i en stor krullig hög.