31 Augusti: Per-Erik i SvD.
De är ganska lika, den gamle och hunden.
Igår publicerade Svenska Dagbladet en artikel om Per-Eriks upplevelser av att vara njurdonator:
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_16933287.asp
Det var på många sätt en rörande artikel men som det alltid blir lägger journalisten fokus på det han själv upplever som starkast. För mig är det inte alls lika viktigt att jag och Per-Erik hade ett kort förhållande på tidigt 80-tal då det finns en hel del annat, mycket viktigare, socialt, historiskt, kulturellt och personligt som håller ihop oss.
Jag är född på Södra BB i Maria församling ett stenkast från där Per-Erik och hans familj bor nu. Eftersom min mamma höll på att utbilda sig fick jag bo hos min morfar och mormor. Mormor var fö döpt efter söders kyrkor (församlingar); Katarina Maria Sofia (dock inte Högalid, det hade blivit så konstigt som flicknamn). Per-Eriks pappa avled när han var två och hans boende blev också tämligen turbulent.
Vi kom båda inflyttande som barn till Härnösand med allt vad det innebär av anpassning till normerna och grupptrycket i en intellektuell småstad som på den tiden i skuggan av titulaturen "residensstad" ansåg sig lite märkvärdig eller förmer.
Vi sökte oss båda två som unga till den progressiva rörelsen där våra vägar första gången korsades. Härnösand hade ett tillhåll för ungdomar i tonåren; Restaurang Athena som förvaltades av den tyska kocken Werner Rideburg. Han var nog en av landets förnämsta ungdomsledare men så fick han sälja oerhörda mängder mellanöl, rödvinstoddy och Moselblumchen. På Athena stötte vi på varandra, ibland på vardagarna efter skolan och ibland på helgerna när det var disko. Och inte att förglömma på Moove-club i Prismas garage. Härnösands Stureplan på 70-talet.
Tidigt 80-tal arbetade jag som avdelningsföreståndare på Sidsjön. Det är då planerna på nedläggning av stora delar av psykiatrin påbörjas. Tanken är att väldigt många patienter ska flyttas över till kommunen för vård. Ung och rebell och full med kritik blir jag föremål för intervjuer både i dagspress och lokalTV. En av journalisterna tillika fotograf var Per-Erik Åström. Han fick syn på mig genom objektivet och tyckte väl att jag i det brutna ljuset i den suddiga linsen framstog som attraktiv. Så där började vårt förhållande som kom att resultera i några roliga månader i Stockholm (jag gick vidareutbildning och Per-Erik tjänade massor av pengar som vi roade oss för). Ett år med segelbåt, s/y Fram, trots skepparexamen var det inte riktigt min grej. Så småningom skildes våra vägar åt. Jag fortsatte mitt liv i Sundsvall och han sitt i Stockholm.
Vi kom att få tre barn var. Per-Eriks tre barn har något så unikt som varsin mamma. Mina tre döttrar är begåvade med var sin egen pappa. Det är tur för de vill inte byta pappa med varandra.
Per-Eriks lillebror, Bengt-Olof, träffade i samma veva som jag och Per-Erik bodde i Sundsvall, sin blivande fru, Myran. Myran och jag kom att bli mycket goda väninnor och har genomgått kollossalt mycket roligt och tokigt tillsammans. Våran vänskap har bestått genom alla år vilket gjort att jag och Per-Erik hela tiden efter vår avslutade relation haft beröringspunkter. Det som förnyar och fördjupar vår kontakt är när Bengt-Olof blir mycket svårt sjuk i bukspottkörtelcancer och avlider tre månader efter fastställd diagnos. Per-Erik fölorar en mycket älskad bror, Myran förlorar en oersättlig make, fyra barn förlorar sin far, jag (och många andra) förlorar en fantastisk vän. Detta binder ihop på ett alldeles särdeles sätt. Inför begravningen snickrar och målar Per-Erik Bengt-Olofs kista, den blir oerhört vacker. Jag blir tillfrågad om att klä den invändigt och känner mig naturligtvis oerhört hedrad. På insidan av locket broderas stjärnhimlen som den såg ut över Hemsön i dödsögonblicket, blå duschesse och silverstjärnor. Kistan kläs med mossgrön sammet broderad med växande ax som fälten på Hemsön. Detta gör vi tillsammans, Per-Erik och jag.
Det kommande året blir naturligtvis mycket speciellt men nu har våra vägar korsats på ett sådant vis att vi har kommit närmare varandra än någonsin tidigare. På sommaren, ett år efter att Bengt-Olof blev sjuk, är vi ett stort gäng (44 personer varav hälften barn och de flesta har funnits runt Myran och barnen under året) som hyr ett hotell tillsammans i Banyoul-sur-mer, i Frankrike vid medelhavskusten ca 6 km från spanska gränsen.
Det är där, på en slingrande bilfärd mitt i Pyrenéerna, på serpentinvägar med medelhavet långt, långt nedanför som Per-Erik plötsligt säger; "Du får en av mina njurar".
Min upplevelse är att sådant som knyter människors historier och beröringspunkter samman är bra mycket intressantare än att man haft ett kort förhållande för längesedan. Det är i det svåra som djupet och tilliten byggs.
Kommentarer
Trackback
