MARIKAS BLOGG

Vad innebär tiden efter en njurdonation?
Hur tänkte jag, hur mådde jag och hur mår jag idag?

För den händelse det kan vara till nytta för blivande levande donatorer ska jag försöka sammanfatta mina erfarenheter. För det första du blir sjuk. Från att ha varit fullt frisk får du en tablett, en nål sticks in i armen och det hela är över på en sekund. I verkligheten tar det sex timmar på ett operationsbord och du vaknar upp helt groggy med en sjuhelvetes smärta i buken. Med möda kommer du kanske upp på benen och de första dygnen går i morfindimma. Du har en kateter i snoppen och det känns som att du svalt sandpapper när du andas. Jag tänkte att jag vaknat upp som efter en tungviktsmatch mot Mike Tyson. Jag förlorade och han hade glömt att ta på handskarna? ungefär så kändes det.  Om detta ska man vara medveten.

Det gör alltså mycket ont de första dagarna och det är omöjligt att ligga på något annat än ryggen. Morfin fungerar olika och jag tycker inte om det. Det tar också några dagar innan tarmarna fungerar och det är en speciell känsla att kissa efter att kateten tagits bort. Det är viktigt att gå, även om det tar emot. Det KÄNNS helt enkelt. ONT. Man blir alltså sjuk. Rejält sjuk. Jag var också mycket öm i min högra testikel flera veckor efter operationen och det var en stor befrielse att efter ett par veckor kunna ligga på sidan. Man blir också känslig² och lite rädd för att någon ska komma åt operationsärret innan det läkt ordentligt. Tröttheten är också betydande, samtidigt som det är svårt att sova. Men det vänder efter ett tag. Det blir bättre och man läker.

I mitt fall började det vända efter ca en månad och varje dag blev bättre och bättre. Tröttheten vek undan och idag den 20 augusti ( operationen var den sista maj ), så är det min sista dag av sjukskrivningen. Imorgon börjar jag jobba igen och jag känner mig helt återställd.

Den stora glädjen under den här tiden har varit att se hur Marika Ördell, mottagaren, återvänt till livet. Det är ett mirakel som varit värd mödan.

Och här tror jag att något väsentligt finns att säga - man måste VILJA utsätta sig för denna tungviktsmatch. Det kan beskrivas i ord som kärlek till en annan människa, i omsorg om någon man gillar eller också, som i mitt fall, att man vill vara med om ett äventyr. Jag har alltså svårt att förklara mina bevekelsegrunder. Men det finns en hel del av äventyrslust i botten. Och en känsla av att jag vill "sona mina tidigare synder". Det är svårt att förklara i ord, men det känns som att jag faktiskt gett en viktig del av mig själv till en annan människa och att den känslan är "renande"  för själen. Låter kanske flummigt, men det är en mycket reell känsla.

Man gör också på ett mer allmänt plan en samhällsinsats värd många miljoner i landstingets budget. Det känns också bra om man gillar tanken om ett solidariskt samhälle - till var och en efter behov, av var och en efter förmåga.

Det viktiga är VILJAN. Vill man inte så ska man inte. Vill man så är det en mycket stor mänsklig erfarenhet som berikar det fortsatta livet. Jag tror också att man ska vara klar över att det finns risker, även om de inte ska överdrivas. Det är en tuff resa helt enkelt.

För min del, och för min familj, har det varit en sommar av mycket eftertanke och mina barn är märkbart stolta över sin pappa. Min fru Ulrika och jag har kommit varandra mycket nära och vardagen har fått nya perspektiv. Vi har ofta suttit med stearinljuset tänt på kvällarna och talat länge med varandra om livets kärnfrågor, om hur vi lever och hur vi vill leva den tid vi har på jorden.

Innan jag gick in i detta tänkte jag på två näraliggande saker - Sex och alkohol. Två saker som rätt använda är viktiga och berikande i mitt liv. Båda dessa saker är helt intakta och opåverkade av operationen. Jag kan alltså fortsätta dricka ett glas vin på fredag kväll om och när jag vill och för den händelse läge uppstår så är Karl-Johan fortfarande fullt fungerande? Jag mår alltså bra efter 12 veckors sjukskrivning och känner mig precis som innan operationen rent fysiskt, men själen gläds på ett annat sätt.

Därför vill jag säga till de eventuella blivande donatorer som läser detta;

Du står inför möjligheten att göra en mäktig insats för en annan människa.

Du kan bokstavligt talat rädda livet på en annan människa.

Du begår därvid en moralisk handling som inte kan beskrivas annat än som beundransvärd.

Du är i djupaste mening en verklig medmänniska.

Men du måste själv vilja. Ingen ska tvinga dig. Och ingen kommer att förebrå dig om du tvekar.

Men kom ihåg att det är på grund av sådana som dig som världen kan bli bättre och livet mer uthärdligt.

Du är en del av ett möjligt mirakel och du står därför inför ett viktigt val.

Vi som redan gjort detta val, och av fri vilja lade oss under kniven, kallas lite högtidligt för hjältar, Smaka en stund på det ordet.

Vi har en egen liten kavajnål som tecken på att vi finns. Annars är vi som folk är mest.

Välkommen till vår krets när du själv vill!

/per-erik åström. Marika Ördells njurdonator.